Taivassalo krymper och växer i förhastad dödsdom

av Freja Rudels

Gränsprosa lyder genrebeteckningen på titelsidan i Hannele Mikaela Taivassalos I slutet borde jag dö. Upplysningen är satt inom parentes. Kanske för att den är smått överflödig – vi vet att Taivassalos prosa rör sig vid gränsen. Eventuellt gör den det extra mycket i den nya boken som i sin fragmentariska uppbyggnad och lyriska stil tänjer prosan till ytterligheter. Mer överraskande är ändå att den tematiskt drar i motsatt riktning. Boken kretsar kring gränser för det verkliga, giltiga, lovliga och uttrycker en längtan efter att få rum inom dessa. Det sug efter övergångar och överflöd som präglar Taivassalos tidigare produktion har här fått sällskap av en törst efter något fast och sanktionerat som känns ny.

I slutet måste jag dö handlar om att hitta tillbaka till livet efter att ha tvingats lämna en förbjuden och hemlig kärlek. Det är kärleken med stort K, så hemlig att den kanske inte kan räknas och förbjuden för att mannen ifråga är gift. Därför är den dömd att fördömas: ”Om den här berättelsen har en sensmoral så vet vi hur allt borde sluta. Jag skulle dö på slutet, liksom ett straff också, samtidigt.”

 Tonfallet är för det mesta lakoniskt registrerande, men sin vana trogen räds Taivassalo inte melodramatiska inslag, romantikens känslokast eller dekadensens faiblesse för förfall. Den  sensmoral hon åberopar och med sitt vi-tilltal inbjuder mig att dela känns dock mest bara sökt och förlegad. För min del behöver berättarjaget verkligen inte dö. Det är en tjusig titel, men inte ens Werther – bokens mesta referens och ödesfrände – lyckas ingjuta relevans i dödsdomen.

Otrohet och olycklig kärlek är knepigt nötta ämnen och Taivassalos gestaltning lyckas varken trigga mitt engagemang eller min upprördhet. Jag tvivlar visserligen inte på  smärtan hon skildrar och förstår att berättarjaget inte kan prata om sin  relation på ett föräldramöte, men sånt är livet, liksom. Det ärliga försöket att ta sig an ämnet är ändå värt en eloge. Likaså hudlösheten i den ofriserade helheten. Och det finns formuleringar som svider till. Ringar in kärlekens skoningslösa naturlagar: ”Det finns saker man bara kan bli given, inte be om eller kräva”.

 Om Werther påpekar berättarjaget klokt att det inte bara handlar om obekräftad kärlek, utan om att inte bli bekräftad av världen, att inte fångas upp. Som skildring av denna vidare existentiella smärtpunkt är Taivassalos bok mer intressant. Hur berättarjaget drar runt i mörkret och blickar upp mot alla varmt lysande fönster likt en lindgrensk Bo Wilhelm Olsson eller Taivassalos egna odöda Jorunn Själfhämnd. Hur hon sluter sig i ett depressivt tillstånd av utanförskap, ifrågasätter verklighetshalten i sina hemliga erfarenheter, vill se dem erkända och drömmer om att få vara kvar någonstans.

Här krymper den Taivassalo jag trodde mig känna. Hon som så väl vet att verkligheterna är många och att de allra viktigaste erfarenheterna tenderar att utspela sig vid sidan om  den verklighet vi för enkelhetens skull har valt att betrakta som den giltiga. Hon som lärt oss att det hemligaste är det sannaste och att platser är till för att passeras.

 Samtidigt växer hon. Hon rannsakar en etiskt poetisk hållning där skrift och begär, rörelse och lust, överskridande och liv löper samman. Och hon nuddar vid de frågor som infinner sig när den hållningen drivs till sin spets: Om den begärande kroppen står i vägen för jaget? Om överskridandet är ett med utanförskap? Om erotiken utesluter kärleken? Här blottas en eftertankens kranka blekhet och det snudd på konservativa behovet av gränser som allt överskridande förutsätter.

Hannele Mikaela Taivassalo:
I slutet borde jag dö.
Förlaget, 2020.  

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.