Otto Donners debutbok har titeln De levande och alla de döda och börjar med en novell om ett spöke. Det ska visa sig vara den första av många berättelser på temat.
Författaren, som är född 1984 och som tidigare fått första pris i Solveig von Schoultz-tävlingen för novellen ”Kattögon”, uppehåller sig mycket kring döden och livet efter döden i sin novellsamling. Men här finns också en stor dos humor, ofta förmedlad genom en naivistisk blick på tillvaron.
Faktum är att det ganska putslustiga förordet gav mig riktigt onda aningar om vad som komma skulle. Dessa aningar kom dock snabbt på skam när jag började läsa novellerna. Dessa handlar bland annat om fördrivningen av argsinta spöken, om spökande husdjur som existerar i harmoni vid sina forna ägares sida, om en flicka som läser en besvärjelse över en katt, om hur det känns att nyligen ha dött, och om några monster som samlas för att fira sin årliga människoskiva (det vill säga en kräftskiva fast med människor på menyn).
Ofta är det riktigt roligt, och det ansträngt putslustiga från förordet lyser lyckligtvis med sin frånvaro. Det naivistiska draget förankras i flera av novellerna i barnets blick, och denna blick förmedlar Donner mycket träffsäkert.
När han i novellen om flickan och katten beskriver hur den förväntansfulla, pirriga känslan av att vara ensam hemma snabbt förbyts i ett krypande, obestämt obehag, kastas jag tillbaka till barndomens känslor av ömsom tillvarons förtrollning och ömsom den stora maktlöshet som vi alla erfar som barn. Och berättelsen om ”människoskivan”, där kräftans plats intas av människor som förtärs av mycket större varelser som inte alls har några onda avsikter utan bara har fått lära sig att de pyttesmå varelserna på tallriken inte kan känna vare sig smärta eller rädsla, påminner om de tankeexperiment som barn gör och som kastar ett helt nytt, ibland skrämmande ljus på företeelser som vuxna tar för givna.
I vissa av novellerna finns det mer renodlat gotiska, ibland rentav kusliga drag, även om dessa ställvis ter sig som medveten pastisch.
Det är ju också logiskt med tanke på dödens och de dödas närvaro i Donners noveller. Ibland slår dock parodin över i ren sentimentalitet, som i novellen som på ett nästan gråtmilt sätt beskriver passagen mellan liv och död. Men där finns också stycken som håller sig på precis rätt sida om gränsen och som är mycket vackra, som det här:
”Du kommer till mig i olika skepnader. Inatt är du ett hål i molnen, ett vänligt omfamnande mörker, intresserat framåtböjt över jordklotet /…/”.
Även om Otto Donner alltså arbetar med välkända motiv, finns det något eget i språkbehandlingen och i hur han tar sig an motiven som gör att detta ska bli ett väldigt spännande författarskap att följa.
Otto Donner:
De levande och alla de döda. Schildts &
Söderströms, 2020.
