I de här havsdjupen simmar historier.” Så lyder en mening ur Heidi von Wrights tidigare diktsamling Mellanblad, från år 2018. Hon skriver:
en fick en tumlare i nät
det bådade inte gott för framtiden
en annan gav sig av till en annan kontinent
kom aldrig tillbaka
När von Wright nu utkommer med sin åttonde bok, Autofiktiv dikt av Heidi von Wright, är det som en fortsättning på de historier som då simmade runt. I havet, och i släktleden. De som rasslat genom generationerna och, liksom orden, upprepat sig. Vi får veta att den som gav sig av till en annan kontinent var en skogshuggare, bror till jagets morfar, och att hans död där på andra sidan havet var alkoholrelaterad. Senare i boken berättar jagets mormor om dem som drog upp tumlaren. De var hennes föräldrar:
Min mormor sa. En tidig försommarmorgon när mamma rodde och pappa drog upp nät, låg där en tumlare intrasslad i maskorna. När de kom iland la de den döda kroppen på strandklippan.
Havet och döden går hand i hand genom diktsamlingen. Det finns en bror som drunknat i Nordsjön. En son i Ishavet. Männen är de som dör till sjöss. Det har de åtminstone gjort, men kommer de att fortsätta göra det? Frågan om vad som kan sägas tillhöra det förflutna och vad som fortsätter att spegla sig i nuet är ständigt närvarande i von Wrights dikter. En fråga om vad det innebär att se sig själv genom sin släkt. Att vara del av deras berättelse, och samtidigt skapa sin egen. I bakgrunden finns även andra händelser som präglat både släkten och världen. Emigrationen till Amerika, kriget, Tjernobyl och det mer aktuella: corona. En fortfarande pågående pandemi som får skrivas in i släkthistorien. Blandas med anekdoterna och livsödena som levt vidare trots att de som själva upplevde dem inte längre finns kvar för att ge sin syn på saken.
Minnet är på många sätt bedrägligt. Det sviker och förvrängs, blir något annat med tiden. Mer av fiktion än av korrekt redogörande. Det faktum att det sagda inte nödvändigtvis speglar det som verkligen skett framgår tydligt av boktiteln. Samtidigt tycks jaget i dikterna vara ständigt upptagen vid att försöka kategorisera släktens historia i det hon själv vet, det hon föreställer sig, och det som andra talat om för henne. En sorts jakt på sanning, eller närhet. Till de döda och till sig själv. Vid en tidpunkt går hon till och med in och rättar i sin egen berättelse om en flytt och i vilken ordning hon gjorde vissa saker:
För att komma ihåg vad som är viktigt ordnade jag allt i alfabetisk ordning. Nej, det gjorde jag inte. Det andra jag gjorde var att numrera alla lådor vi bar ner i källaren. Det gjorde jag.
Det finns något sorgligt i den påtagliga viljan att minnas eftersom den så tydligt pekar på det andra. Det ofrånkomliga: att vi glömmer. Det går att läsa von Wrights dikter som försök att fånga upp fragmenten som finns kvar. Ett insisterande på att de är viktiga, och på att jagets egna upplevelser också är värda att bevaras och föras vidare. Jaget berättar att hennes första minne var gröt, att hon jobbat på en restaurang och räknat varje arbetstimme, att hon trimmat gräs och iakttagit en perfekt snöflinga. Till synes triviala ting, men inte mindre en del av livet för det.
Det finns en tendens i dikterna att säga saker en gång för mycket, och en lite för stark tilltro till effekten som uppstår när man vrider på orden. Såsom i meningarna: Där vi en gång bodde, där vi en gång hade ett potatisland, står nu ett hus. Vi tog upp potatis i deras vardagsrum. Där deras vardagsrum nu finns, finns ingen potatis. En sorts vilja att säga något mer genom att säga samma sak, fast i en annan ordning. Texten öppnar sig inte. Istället blir den övertydlig. Ett störningsmoment i en annars fin diktsamling som pekar både på viljan att ta tillvara sin släkthistoria, och sorgen över att rösterna inte kan göras mer levande.
Foto: Robert Seger
Heidi von Wright:
Autofiktiv dikt av
Heidi von Wright.
Schildts & Söderströms, 2020.
