En vacker tågresa genom tiden

av Sara Pollesello

I Nattexpressen målar Karin Erlandsson upp en parallell verklighet i vilken man kan möta sina nära och kära i en annan tid – en tid i vilken de fortfarande är sig själva, friska och glada.

Danja och hennes familj tillbringar varje år december i mormors hus, det gamla stationshuset. Fast allt är sig likt även i år är inget mera det samma. Mormor har glömt sitt recept på solskensbullar och tappat bort sig själv, det enda hon gör är dillar om någon nyckel som ska hittas och vridas om två varv. Dessutom har Danjas storasyster Nanda helt plötsligt blivit för gammal för att leka med Danja.

Under hemkomstfesten den första kvällen försvinner så mormor spårlöst. Medan Danjas föräldrar är ute och letar stannar ett tåg överraskande vid den sedan länge stängda stationen. Det är självklart inte är vilket tåg som helst, utan ett där vagnarna doftar enligt lokförarens humör och som ger en möjlighet att hitta försvunna personer. Ett slags port till en parallell verklighet: ”Nattexpressen färdas till en annan tid än vi är vana vid, till en tid där till exempel Danjas mormor är frisk”, som den sympatiske konduktören Ulf förklarar det.

Varje station är unik – en är fylld med bakverk och en annan med djur. På stationerna kan letarna lämna souvenirer fxör att locka till sig dem de söker efter. På grund av ett tekniskt fel kan de försvunna nämligen inte färdas med tåget, utan rycks iväg av tiden. Personliga föremål kan hejda dem: ”Deras vilja måste vara starkare än tiden som rycker dem från station till station. Souvenirerna verkar locka fram den viljan”. Det visar sig att nyckeln som mormor dillat om spelar en viktig roll i försöket att få tåget att fungera som tänkt. För att få tillbaka mormor måste Danja alltså inte bara hitta henne, utan också lyckas öppna rälsens två sista stationer.

Med sina 24 kapitel är Nattexpressen uppbyggd som ett slags julkalender. Späckad av cliffhangers breder berättelsen ut sig som en lagom spännande och fartfylld helhet. Erlandsson skriver målande och detaljrikt och det känns fräscht med en julkalender i vilken det inte är julen i sig som ska räddas, utan snarare mormor.

Bokens stora och tunga format ger ett intryck av vikt och betydelse. Omslaget är en detaljrik bild av en speldosa – bilden är både lockande och mystisk. En annan fin detalj är hur man på försättsbladen ser hur tågets rutt förändras från början till slutet av boken. Peter Bergtings illustrationer är stämningsfulla, men likväl lite av en besvikelse – i jämförelse med pärmbilden känns de en aning bleka.

Temat i Nattexpressen är vackert. Dels handlar det om en längtan efter det som en gång varit, men samtidigt och kanske främst om att acceptera förändring och att låta människor få vara gamla eller ledsna. De försvunna kanske aldrig hittar sig själva igen utanför Nattexpressens rutt, men det är inte heller så viktigt:

”Så där är det för alla försvunna, de tror att de måste vara glada och roliga och sig själva hela tiden för att bli omtyckta.

– Men det måste de inte, sa Nanda. Vi tycker om mormor fast hon är gammal och glömsk.”

Karin Erlandsson: Nattexpressen.
Illustrationer: Peter Bergting.
Schildts &
Söderströms, 2020.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.