Hollywood: en svinmaskin

av Benjamin Rosenlund

En kritik av Hollywoods konstblinda utveckling och snikna strävan.

För tillfället verkar det finnas en tendens i Hollywood att kapitalisera på trender eller remakes. Där produceras sällan något nytt. Inte en enda av Holly-woods tio mest inkomstbringande filmer 2019 är fristående – de är alla uppföljare eller reboots, om man inte räknar Captain Marvel eller Joker (båda gränsfall).

En av de värsta filmerna Hollywood har spytt upp de senaste åren är David Ayers Suicide Squad (2016). Suicide Squad handlar om ett gäng brottslingar som blir ihopsamlade för att stoppa en varelse med gudomliga krafter. Filmen hade potential för bra actionscener, men man kan inte ens se vad som händer i den. Christy Lemire skriver följande för kritikwebbsidan rogerebert.com:

”Ayer och hans enorma team har gett oss en film som är rörig både visuellt och narrativt. Ofta är det svårt att förstå vad som händer eftersom så många av de enorma actionscenerna äger rum i mörker eller i regn eller i mörker i regn.”

Kloakvatten och neon

Lemire har rätt. Ur ett visuellt perspektiv är filmen misslyckad. Som hon nämnde är filmen väldigt underexponerad, och det får mig att tro att Ayer litade på en klassisk Hollywood-fras: publiken märker inte felen om de inte kan se dem. Då det sedan är ljust, är färgpaletten ful. Den ser ut som lera med några neon-skyltar flytande omkring. Scenen där Will Smiths karaktär yttrar den titelgivande repliken ”So thas’ it, huh? We some kinda… suicide squad?” är så visuellt smaklös att Ayer lika väl kunde ha filmat genom kloakvatten. Den slutgiltiga versionen av filmen klipptes av företaget Trailer Park, som tidigare klippt trailern för filmen – och slutprodukten känns också som en två timmar lång reklam. Dramaturgin i filmen är också hackig. Lemire fortsätter:
”Ur ett berättandeperspektiv saknar Suicide Squad sorgligt nog både fart och sammanhållning. Handlingen stoppas för en flashback, eller för att låta filmens karaktärer vistas på en krog för att beklaga hur hemskt deras liv är alltmedan världen förmodligen befinner sig på undergångens rand utanför.”

Fallet Oldboy

Ett annat exempel på Hollywoods brist på konstnärskap och självrespekt är den amerikanska versionen av Oldboy, den fantastiska koreanska action-thrillern från 2003. Den ursprungliga filmen har gett världen några av de bästa actionscener som någonsin spelats in. Scenen där Oh Dae-su slåss igenom en trång och smutsig korridor med bara en hammare är realistisk och välkoreograferad, men det viktigaste är att den är underhållande. Dessutom är hela den tre minuter långa scenen filmad i ett kör, utan klippning.

Hollywoods version av scenen från 2013 är två minuter lång, dåligt koreograferad, filmad i ett kör men med distraherande kamerarörelser, och främst av allt är den tråkig – det finns ingen spänning i scenen. Josh Brolins karaktär tar smäll efter smäll, men verkar inte beröras alls, tills det står i manuset att han ska bli stucken med en kniv i ryggen. Det finns ingen poäng i ett slagsmål då huvudkaraktären är odödlig.

Rättvist nog, och lyckligtvis, inkasserade filmen endast ungefär 17 procent av vad den kostat att skapa.

Banalt är inte normalt

Publiken inser inte nödvändigtvis hur fantasilösa de här filmerna är. Strålkastaren riktas mot filmer som saknar kreativitet och är fullpackade med klyschor istället för mot påhittiga filmer som är minst lika underhållande.

Detta beteende är kontraproduktivt för resten av filmvärlden. Man kan argumentera att dessa remakes inte är skadliga, men jag tycker tvärtom. Då man gör en amerikansk version av en film kommer allt färre människor att se den ursprungliga, som nästan alltid är så mycket bättre.- Det samma gällde då Holly-wood återskapade The Ring, The Grudge och Dark Water. Japansk horror fungerar bra eftersom genren har sina egna former och sin egen rytm. Japansk horror bygger sakta men säkert upp skräcken, och innehåller sällan jump scares. Därför fungerar filmen – man är konstant spänd. Då du tar denna fantastiska och vackra varelse och kastar in den i Hollywood-maskinen rivs fjädrarna av och ett tryne trycks på. Ut kommer ett svin och en massa äckliga pengar. Svinet kastas in bland alla andra filmer som är lika långa och har exakt samma dramaturgiska kurva.

Att se Hollywood göra om asiatiska filmer är som att se skolbarn göra teater av Scarface.

Argumentet att dessa filmer endast är ”popcorn flicks” förlåter dåligt filmskapande – en film kan vara bra och vara en ”popcorn flick”. En film kan vara omsorgsfullt formad, filmad med passion och av konstnärer som bryr sig om vad de skapar.

Vi har blivit så vana vid dessa fantasilösa filmer att vi inte inser att vi har rätt att kräva bättre, att vi borde förvänta oss att filmskaparna bryr sig om sina verk. Då intelligenta och nytänkande filmer sedan släpps anses de av alltför många vara ”arthouse” eller pretentiösa.

Då banal och fantasilös ”konst” tar över som det normala, blir allt annat onormalt och därmed impopulärt.

Orsaken till att Hollywood oftast saknar konstnärligheten är att de följer trender och vet att det som fungerat förr kommer att fungera igen. Det uppstår ett hjul som snurrar på stället. Remakes på remakes, reboots på reboots. ”Vad om vi gör exakt samma film, men denna gång rider Transformers på dinosaurier?”

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.