Det är en lovande start, Caesars segertåg kommer ljudligt indragande över scenen med sina teatrala grimaser vända mot publiken i den gamla bönesalen som förvandlats till Roms gator. Kvintetten väsnas duktigt, oberörda av att inte en takt sitter, att toner utelämnas och tillfogas efter eget behag, för oljudet ljuder likväl gott. Det är frispel på trumpet, saxofon och leksakstrummor av ett gäng amatörer. Man skulle kunna tro att de spelar med tumvantarna på, men de försöker ihärdigt framföra ett slags marschtema. Det gör dem levande inför oss; vi blir varse deras spel, indragna i den sceniska situationens här och nu.
Strax bryter de ut ur segertåget. Caesar spelar ut tummen mot publiken. Borgarnas kommentarer hörs från högtalare, som om rösterna kom från vår publiktribun riktade mot ekipaget på scenen. När Caesar gått ut smids planer kring hans förtida död, och i natten visar sig järtecken om de förödande konsekvenserna av detta maktspel, som resulterar i mord, självmord och inbördeskrig när tragedin väl är fullbordad.
Vid Caesars sorti försvinner emellertid inte bara han, utan även den jazziga, improviserade och situationsbestämda spelstilen. Istället övergår den till ett skådespeleri som vinnlägger sig om hederlig dramatisk fiktion, något som sedan dominerar resten av föreställningen framom de vackra stunderna av frispel av den starka kvintetten.
I den stora teatersalen har Klockriketeatern och Siriusteatern skapat ett intagande funktionellt och stiliserat serietidningsscenrum med kolumner i papp, där golvet och tronen beklätts med bländande marmorplast, som skapar en ironisk distans till det historiskt pampiga Rom och slagfälten som skildras. Det är en tidsriktig och glammigt lekfull scenografi. Även kostymerna med sina muskulösa överdrifter skapar en humoristisk bild av dessa allvarsamma figurer i en giftigt maskulin miljö.
De fem skådespelarna gör snabba byten i ett dussin roller, och tar även hjälp av dockor och masker, men också av dialekter och lyteskomik, för att skilja mellan de många olika karaktärerna.
En möjlig läsning är att regissören har valt att kasta om rollerna, så att några av de manliga rollerna som störtar patriarken spelas av kvinnor. Men en sådan tolkning blir nog bara platt, i gestaltningen är sist och slutligen skådespelarnas könsroller underordnade detta maskulina gissel som drabbar alla.
Det är bäddat för en samtidskommentar – med rådande nationalpopulism och en demokratisk modell satt under press, är ju Julius Caesar ett exempel på kampen och spänningarna som uppstår när man har att göra med en envåldshärskares takter. Självklart kommer de manipulativa politikerna att hamna i sökarljuset, men en kanske mer brännande fråga skulle ha varit vad som får borgarna att hålla fram dessa populistiska typer, eller likgiltigt betrakta spektaklet? Är det just borgarna som är huvudrollsinnehavarna och huvudfrågan i vår tids Julius Caesar?
Det ger inte regissören något svar på. Carl Alm hänvisar i stället till texten och önskar åskådliggöra den och dess (makt)strukturer för oss. Det är ett bra grepp, men han löper inte hela linan ut. Hans regigrepp lever upp i de ljuvliga partierna med det frispelande segertåget, de klumpiga riffen på elgitarren och de hemgjorda stränginstrumenten på slagfältet. Där etableras just sådana situationer som åskådliggör texten för oss, men de följs inte konsekvent upp i den efterkommande dialogen.
Eller för att tala med jazzen – även om det självfallet inte handlar om jazz – hur skådespelaren kan föregripa texten som musikern sin trumpet. Där musikern försöker överrumpla instrumentet, så försöker skådespelaren överrumpla texten genom tonala, rytmiska förändringar som upprepas och förvrängs, utvidgas och upplöses. Detta framkallar ett slags motstånd mot, och spel med, texten. En sådan improvisatorisk texthantering, där texten förblir främmande och just därigenom hela tiden förändras och blir något annat beroende på spelsituationen, är inte helt olikt en jazzmusikers rapsodiska improvisation.
Detta uppstår i föreställningen i de stunder när skådespelarna tycks ha en undersökande hållning till sina repliker. Ibland understryks det med hjälp av mikrofon, som i Brutus och Antonius tal inför forumet. Där uppstår det ögonblick med ett direkt tilltal där det situationsbestämda spelet öppnar sig mellan skådespelare, text och publik och man får en förnimmelse av att vi tillsammans undersöker och frammanar möjliga betydelser.
Den formen av skådespeleri fodrar inte bara skickliga aktörer som kan sitt hantverk (vilket detta gäng gång på gång visar att de gör), men även en djup förankring i och närläsning av texten, så att man på gehör kan förändra framställningen i samspel med medspelare och publik. Jag hade gärna sett att Alm vågat utforska detta mer och gett friare tyglar till skådespelarna. Ett sådant utförande skulle ha kunnat föra Julius Caesar in i vår samtid utan en enda struken stavelse och med alla textens mångskiftade tolkningslager och betydelser i öppen dag.
Foto Nils Krogell
Julius Caesar Text: William Shakespeare. Övers. till svenskan: Thomas Warburton. Regi: Carl Alm. Dramaturgi: Per Ehrström. Scenografi: Milla Martikainen. Kostym: Liisa Pesonen. Ljud: Kristian Ekholm. Ljus: Matti Raita. På scenen: Paul Holländer, Minna Gråhn, Tuuli Heinonen, Wilhelm Grotenfelt, Johanna af Schultén.
Klockriketeaterns och Siriusteaterns premiär på Universum 13.11.
