Södergranska drömlandskap i bilderboksformat

av Kaneli Johansson

Edith Södergran verkar som bäst genomgå en renässansperiod. Hon har visserligen en klassikerstatus som gör att hennes poesi aldrig är inaktuell, men de senaste åren har hennes liv och diktning utöver nya tolkningar också inspirerat till nya verk, dessutom i helt andra genrer än Södergrans egna. 20.9 skrev Valter Sandell i Hufvudstadsbladet om aktuella nytolkningar av Södergran, och nämnde då bland annat inslag också från den italienska och franska litteraturkritiken. Förra året utkom dessutom på finskt håll både Aino Vähäpesolas autofiktiva essäbok Onnenkissa, där huvudpersonen drar paralleller mellan Södergrans poesi och livet som ung kvinna i Helsingfors på 2010-talet och Maria Matinmikkos prosalyriska verk Kolkka, vars första del, Maa jota ei ole, är uppkallad efter Södergrans postumt utgivna sista samling och dess titeldikt. Nu har Södergrans liv och dikter även gett upphov till en bilderbok, döpt efter samma verk.

Kristina Sigunsdotters (text) och Clara Dackenbergs (bild) Landet som icke är inleds med att flickan Edith vaknar ur en feberdröm på sitt rum på ett sanatorium och börjar följa en skimrande silvertråd. Trådnystanet leder fram till en lyckokatt som står invid en spegel. Genom spegeln tar katten Edith till landet som icke är. Där är hennes feberfrossa borta och lungorna lätta som moln. I landet som icke är finns rosenträdgårdar och svalka i månens dagg, och där träffar Edith en syster, en anspelning både på bonussystern ­Signa och väninnan Hagar Olsson. Tillsammans leker de i alla de tolv olika rummen. Det är bara Tärningskasterskans rum i tornet de måste akta sig för, för hennes trädgård är full av skärvor.

För den som är bekant med Södergrans liv och dikter finns här alltså mycket att känna igen, men berättelsen gör inga anspråk på någon form av fiktiv biografi, även om Södergrans liv nog minst sagt skulle förtjäna också en sådan, snarare är det en viss estetik och stämning som eftersträvas. Den tilltänkta barnläsaren underskattas inte, istället erbjuds en ingång till Södergrans poetiska universum. Mystifierandet av Södergrans liv och uppfattningen av hennes poesi som svårtillgänglig sitter djupt, men i Sigunsdotters text blir de välbekanta bilderna och stroferna mjuka och tillgängliga, utan att för den skull förenklas. Snarare finns här paralleller till klassiker som bland annat Astrid Lindgrens Allra käraste syster, Mio min Mio och I Skymningslandet, där melankolin har en självklar plats invid det sagolika. Den mjuka färgvärlden och de suggestiva inslagen i Dackenbergs illustrationer återspeglar samma stämning. Landet som icke är förblir ett Södergranskt drömlandskap att vandra runt i, och längta till. Jag känner efter avslutad läsning för att söka upp Södergran i bokhyllan, med en nyfunnen nyfikenhet för originaldikterna.

Kristina Sigunsdotter & Clara Dackenberg: Landet som
icke är.
Förlaget, 2020.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.