Vikten av att förhålla sig till Märta Tikkanen

av Freja Rudels

Freja Rudels har läst de båda nyutkomna Märta Tikkanen-biografierna –  i bredd – en uppfriskande och på många sätt givande läsning. 

Måste försöka skri-, Märta Tikkanens på en gång ymniga och kringskurna brevbiografi från ifjol, formligen ropade på gensvar. Det var brev ur ett liv värt att begrundas, inte bara av Tikkanen själv. I år, författarens 85-årsdag till ära, kan vi glädjas åt två böcker om hennes liv och verk. De visar att en biografi kan se ut på många sätt. Och de vinner på att läsas enligt den tikkanenska devisen: i bredd!

Siv Storås De oerhörda orden är en författarskapsbiografi. Väl medveten om att författare och person inte låter sig separeras i fallet Tikkanen, väljer och lyckas litteraturforskaren Storå rikta fokus mot just författarskapet. Detta utan att förenkla det ömsesidiga sambandet mellan liv och skrift. Storå tar sig an författarskapet bok för bok i kronologisk ordning och läser böckerna i relation till både tillkomstsammanhang och mottagande. Greppet är konventionellt. Men i Tikkanens fall, där tyngdpunkten tenderat att kantra över i motsatt riktning, känns det uppfriskande.

Ledmotivet är orden och deras avgörande roll genom hela Tikkanens liv. I Storås bok framträder en medveten och professionell ordbrukare med en existentiell relation till orden, som ter sig betydligt komplexare än de föreställningar om skrivandet som bekännelse och terapi som Tikkanens produktion ofta förknippats med.

Johanna Holmströms biografi­ ”Borde hålla käft” är ett brokigare bygge. Här står personen Märta Tikkanen i fokus, och hon får också sällskap. I boken intervjuas tre av hennes barn samt den nära vännen Åsa Moberg och Holmström själv är en mycket närvarande biograf. Av förordet framgår att Holmström var kluven inför erbjudandet att skriva Tikkanens biografi. Hedrad över uppdraget, men också tveksam till att ställa det egna författarskapet åt sidan till förmån för ett annat. Något av denna tvekan hänger kvar i boken och bidrar till en produktiv spänning i framställningen.

Holmström relaterar till sitt eget liv, väger Tikkanens 70-talsfeminism mot dagens, tvekar inte att ifrågasätta Tikkanens livsval och meddelar frankt sina egna åsikter, både om Tikkanens alster och om det varierande mottagande dessa fick. Hon må ha satt det egna författarskapet på paus men verktygsbacken har hon inte övergett. Att det är en skönlitterär författare som skriver går inte att ta miste på. De gestaltande partierna är många. Holmström uppvisar en förkärlek för historisk presens och förflyttar vigt läsaren mellan nyckelscener som barndomssomrar i Barösund, skrivande nätter och Henriks dödsbädd.

Henrik skulle boken för övrigt inte handla om. Det var en uttalad föresats som omedelbart begravdes under Holmströms första intervju med Tikkanen. Henrik lät sig inte väljas bort, och valdes istället in med besked. Den privata och professionella symbiosen mellan makarna Tikkanen upptar stora delar av boken, och överlag är Holmström nyfiken på männen i Tikkanens liv. Hon laborerar med den smått provocerande föreställningen om att Tikkanen använde och behövde dem som muser för sitt författarskap. Ett tecken på att Tikkanen minsann kan skapa enligt klassiskt manligt kannibalmönster? Eller en dimension av osjälvständighet i författarskapet?

Storå är mer sparsam med supande, samlag, män och misärsskildringar. Där Holmström bjuder på bladvändare serverar Storå stramt hållen saklighet. Ändå upplever jag inte att hon censurerar, snarare att hon vågar välja. Ett av valen är att teckna grogrunden för författarskapet, från uppväxten, via studielivet och dagspressen till debuten. Här framträder en skrivande och läsande familj som konstant satte ord på sin verklighet, i brev till varandra och för sig själva. Här framträder en ambitiös och krävande patriark till pappa som tog sig tid för mer än 400 möten i året och dessutom hann föra bok över dem alla. Och här framträder ett kvävande präktigt familjeliv som vare sig det faktiskt var förträffligt, eller snarare förljuget, definitivt kan få en Märta att längta efter revolt och kaos.

Utan att skriva läsaren på näsan demonstrerar Storå övertygande hur Tikkanens relation till orden föregick alla Henrikar och muser, hur hennes visshet om ordens verkan och värde levt med från början och hur målmedvetet hon utvecklat sitt skrivande.

Holmström blev som bekant tvungen att böja sig för Tikkanens och hennes intressebevakares vilja och alldeles i slutskedet göra strykningar i sitt manus. Debatten som följde synliggjorde en dubbel sårbarhet, hos författaren i förhållande till sin text och hos den avporträtterade i förhållande till sitt liv. Själva slutprodukten står sig dock väl även utan namngivna älskare. Och avsnitten där Holmström kopplar på spårhunden och kartlägger kärlekslivet efter Henrik är de minst intressanta.

Istället för att spåra hade jag önskat att Holmström satsat mer krut på att nyansera diskussionen kring förhållandet mellan makarna Tikkanen. Här både öppnar och låser sig intressanta frågor. Holmström undrar, som mången annan, varför Tikkanen blev kvar i den destruktiva relationen till Henrik. Att Holmström tycker att hon borde ha gått och att hon själv precis har lämnat en liknande relation står klart. Att hon är tveksam till om man kan vara feminist och så uppenbart inte leva som man lär, blir också tydligt. Det som kommer i skymundan är Tikkanens beslut att stanna. Här hade Holmström kunnat vara mer lyhörd och gärna fått rannsaka själva frågan.

För hur kommer det sig att vi alltjämt frågar kvinnan varför hon inte går? Att vi förfasas över hur hon kan låta sina barn och sig själv fara illa? Att vi avkräver henne ork att resa sig och gå och tillskriver henne hela ansvaret för jämställdhet i teori och praktik? Med all kunskap vi har om medberoende och den förlamande destruktiviteten i dysfunktionella parförhållanden borde vi veta bättre. ”Svaret finns i boken (Århundradets kärlekssaga), läs den!”, svarar Tikkanen slutligen på Holmströms undran. Den uppmaningen tror jag vi alla blir klokare av att hörsamma.

Mycket har hänt sen Tikkanen skrev sin kärlekssaga, men vi ska nog akta oss för att klappa oss på huvudet beträffande jämlikhet. Det är alltjämt mycket mer än bara vem som ska diska som står på spel. Motsägelserna, gråzonerna och modet att blotta det blödande glappet mellan skarpsynta insikter och valet att stanna är för mig just det som gör Tikkanen angelägen, som författare och feminist.

Foto: Cata Portin

Siv Storå:
De oerhörda orden. En bok om Märta Tikkanens författarskap. Schildts & Söderströms, 2020.
Johanna Holmström:
”Borde hålla käft” En bok om Märta Tikkanen. Förlaget, 2020.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.