Maria Törnqvist har skrivit en filosofisk roman om att få barn.
Merleaus mamma skriven av Maria Törnqvist är en filosofisk berättelse som utgår från Maurice Merleau-Pontys Kroppens fenomenologi.
Törnqvists bok tar avstamp i graviditeten ”som situation”, för att tala med Merleau-Ponty. Det är en berättelse om smärtan i att överge drömmar om individualistisk frihet och inse att det finns frihet i att vara bunden till en annan människa. Att flätas samman och frigöra sig, det är så vi blir individer, skriver Törnqvist. Ett barn föds, livet förändras: Törnqvist blandar anekdoter och minnen av tiden innan barnet, en tid som präglats av filosofiskt sökande, kärleken till det franska, existentialismen, barerna och aprikoscocktails, med glimtar från tiden efter barnet, tiden som utgår från barnet.
Törnqvist berättar att en av Merleau-Pontys studenter under en föreläsning lär ha utbrustit att hans filosofi skulle göra sig bättre som roman. Merleaus mamma kan ses som ett försök att gå dessa önskemål till mötes. Törnqvist närmar sig filosofin genom att gå i dialog med filosofer som nu är döda, utgående de frågor som aktualiseras i ett isolerat lägenhetsliv tillsammans med ett barn och med en bokhylla där tunga namn samlar damm. Ibland åker duon ut till ett kravlöst liv på landet.
Varats nya utgångspunkt
Medan förberedelserna inför förlossningen beskrivs i termer av ett distanserat förhållningssätt till den egna kroppen, blir själva förlossningen ”en dödsworkshop”. Då går det inte längre att fly från den egna kroppen, man måste bli sin kropp, upplösas och dö. Törnqvists otippade paralleller till Simone Weils hungerstrejk gör bilden extra skarp; att förlora sig själv, antingen genom att försvinna eller genom att svälla för att brista, bara för att senare försöka komma underfund med vad som finns kvar.
Glädjeruset och hoppet över det nya livet mattas av vart efter som dagarna, veckorna och årstiderna flyter ihop under vardagens tyngd. Trötta föräldraögon skannar bokhyllan, fastnar vid den enda titeln som antyder beröringspunkter med den nya situationen; Kroppens fenomenologi.
Det tar fyra år innan Törnqvist öppnar boken med den tilltalande titeln, den som förhoppningsvis kan användas för att få rätsida på den nya situationen. På landet läser hon sig till att det är genom kroppen vi finns till i världen, bara för att avbrytas av barnet som nyss vaknat från sin tupplur. Barnet förändrar allt. Barnet sätter inte hennes liv på tillfällig paus, det skapar inte en tillfällig svacka i umgänge och karriär, utan i en existentiell bemärkelse förändras verkligen allt. Det är en människa som först och främst blivit kropp som söker sig till Kroppens fenomenologi, en mamma fylld av kärlek till sitt barn. ”Jag älskade honom inte bara I nöd och lust, tills döden eller något mer intressant skiljde oss åt, istället hade han blivit utgångspunkten för det som är: tyngden som också är en nåd.”
Descartes hade fel
Hur ska man leva med ett barn om det tidigare har varit viktigt att leva som man vill? Jag önskar att Törnqvist hade skrivit Merleaus mamma på den tiden ett barn förändrade mitt eget liv. Då hade jag kanske inte känt mig så vilsen bland skitdiskurser om jaget och individens frihet. Att man i den täta samvaron med ett barn måste lära sig ”stå ut med sig själv”, då man inte i samma bemärkelse som innan kan utöva eskapism i utelivets myller.
Att ett liv med barn är existentiellt omvälvande, öppnar nya former av uppmärksamhet och mening. Vem är man om man inte – så som innan barnet – längre tycker det är roligt att dansa, frågar sig Törnqvist. Stubbar efter fällda träd ses på med nya ögon. De har passlig höjd för ett barn att sitta på.
Med barnet kommer också en ny tyngd som inte enbart är en konsekvens av vaknätternas sömnbrist. ”Jag ser inte längre skönheten i björken som brutits av på mitten och sveper sina grenar över ytan, jag registrerar bara faran: hur den för en månad sedan föll ner med ett hastigt brak, hur den väldiga stammen hade krossat hans huvud på ett ögonblick.” Merleau-Ponty hade också fel. I ett liv med barn är varken kroppen eller situationen längre ens egen, ”den har blivit en varelse med fyra armar och ben”.
Törnqvists Merleau-Ponty är fäst vid sin mamma. Han dras till konst och litteratur och skrev eventuellt själv skönlitterärt under pseudonym. Han är för snäll för att attrahera Simone de Beauvoir, han irriterar Jean-Paul Sartre som uppfattade relationen till modern som sjuklig. Vid sin död skrev Merleau-Ponty på ett föredrag om Descartes. Upprördheten över Descartes uppdelning mellan kropp och själ var hans filosofiska drivkraft. Descartes hade helt enkelt fel. Man kan inte tänka bort varats fysiska villkor.
Poetisk exakthet
Törnqvist har skrivit en vacker bok. Språket är precist och poetiskt. Filosofiskt sett är den lågmäld och opretentiös, fylld av spännande impulser, vissa lättare att följa än andra. Resonemanget om att det kan finnas något trösterikt bland annat i Rudolf Steiners syn på människans liv i sjuårsfaser, att livet går i cykler, upplever jag som svåra att följa fullt ut. Däremot absorberar jag genast hennes sågning av filosofins rigorösa kyla.
Kanske är det den poetiska exaktheten hos Törnqvist som gör att många associativa utsvävningar träffar mitt i prick, som parallellen mellan sorgen över ett kalhygge på en kär plats och filosofins hårdhet.
Om läsande handlar om identifikation är detta en bok för akademiska feminister som närmar sig klimakteriet och som står inför att bli ensamstående föräldrar. Törnqvist beskriver sig själv som en ”gråsprängd rebell”, som innan barnet levt i en ständig växelverkan mellan ”asketism och hedonism”. För vissa kan detta vara starka identifikationsfaktorer.
Jag tror inte på läsning som en form av identifikation, i varje fall inte i denna ytliga bemärkelse. Merleaus mamma har kvaliteter som är större än så. Det är en berättelse om ett före och ett efter. Jaget innan barnet och jaget efter barnet. Jaget som blev ett vi. Törnqvist konstaterar att Kroppens fenomenologi är en filosofi om barndomen. I hennes fall kommer den insikten via den nya formen av uppmärksamhet moderskapet öppnar upp för. Genom att ge barndomen filosofisk upprättelse gör Törnqvist upp med sin egen filosofiska vurm för existentialismens frihetsbegrepp; hon väljer Merleau-Ponty framfom Sartre.
Maria Törnqvist: Merleaus mamma.
Ellerströms, 2020.
