Förbryllande pedagogik i Soncks barnbok

av Louise Buenafe Mistén

Freja och kråkungen är skriven av Fredrik Sonck, med illustrationer av Jenny Lucander, och kretsar kring Freja. Mamma och pappa tycker att Freja är för stor för att ha napp. Freja håller inte med. Under en promenad ser familjen en kråkunge, alldeles ensam i sitt bo. Den piper och skriker i väntan på sina kråkföräldrar. Pappa föreslår att kråkungen kanske kan få Frejas napp som tröst.

Jag förstår inte vem boken är till för. På andra bokuppslaget fyller Freja tre år. Förlaget hävdar att målgruppen är barn 3-6, men varje sida fylls av mycket text. Det känns snarare som att berättelsen riktar sig till barn som redan kan läsa på egen hand. Men vem i sju-, åttaårsåldern relaterar till att behöva sluta med napp? Och tvärtom, vilken treåring orkar höra hela sagan?

Texten dominerar, vilket förstärker tanken om en äldre målgrupp, medan illustrationerna inte tillför något särskilt. Stundtals är ord och bild faktiskt ganska motsägelsefulla. På uppslaget med meningen ”Långt borta över havet skriker måsarna” ser fåglarna istället ut att cirkulera precis ovanför Freja.

Boken vill inspirera barnfamiljer som också tampas med att bli kvitt nappen. Men är detta verkligen lösningen – att ”ge” våra saker till naturen? Vi kan redan följa nyheter om djur som sväljer plast och dör. Ska läsare motiveras till att lämna en massa gamla nappar längs kusten? Och gällande barnen – som får lära sig att detta beteende är okej – var hamnar deras förbrukade mobiler i framtiden?

Det pedagogiska syftet missar målet, som är särskilt intressant då Förlaget engagerar sig i Vårt Hav, en välgörenhetskampanj för att rädda Östersjön. Under min läsning trodde jag länge att pappan skulle smyga ner nappen i fickan. Sedan Freja hade förvissats om att kråkungen fått nappen – utan onödig nedskräpning. Men nappen lämnas på en sten och försvinner. Allt är frid och fröjd.

I slutet av boken landar kråkmamman och ger Freja en kort nick. Detta tolkar Freja som ett tack. Ett förlösande regn symboliserar hennes insikter och utveckling. Förvandlingen är en dopceremoni. Från att ha varit en barnslig, trumpen liten unge – som att döma av sina smutsiga kläder alltid sitter i sandlådan – blir Freja slank och smal, kepsen blåser av och håret svallar. Hon får långa ben och tydligt definierade höfter och midja. Nästan lite pinupp-känsla. Nu är hon äntligen en stor flicka utan napp, som alla längtat efter att hon ska bli. De sexuella undertonerna hade dock passat bättre i en ungdomsbok.

”Freja springer. Hon blir våt, men hon snavar inte på klipporna eller tallrötterna utan flyger över dem. Regnet slår skönt mot huden, droppar från hårtopparna, rinner under blusen och över munnen.”

Enligt Förlaget handlar Soncks debut om det lilla barnet som kommer fram till vem hon själv är – men treåringens slutsatser får läsaren aldrig veta något om. Efter att Freja har blommat ut är boken nämligen slut. Och jag undrar fortfarande. Vem riktar boken sig till?

Fredrik Sonck (text) och Jenny Lucander (illustrationer):
Freja och kråkungen.
Förlaget, 2020.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.