Det är nästan omöjligt att läsa Gurli Lindén utan ett filter av Hilma af Klints pågående globala segertåg framför ögonen. Det är på sätt och vis orättvist. Lindén är en produktiv författare med närmare trettio böcker bakom sig, och bara ett fåtal handlar om den abstrakta pionjären. Men det kan inte hjälpas. Att som Lindén gripa tag i den då rätt nyligen återupptäcka af Klint och viga sitt 90-tal åt dennes gåtfulla anteckningar inger respekt på flera olika vis. Dels – förstås – för att hon så snabbt förstod att värdera betydelsen i Hilma af Klints esoteriska livsverk, och dels för att det finns något väldigt sympatiskt i att fullt ut följa en passionerad insikt.
Och nog finns det en del spår av Hilma af Klint i den prosalyriska livsberättelse som Gurli Lindén presenterar i Flyghöjd – en självbiografi. Åtminstone i min läsning. Ja, faktum är att redan omslagets flygande knölsvan skulle kunna vara en tydlig blinkning till Hilma af Klints långa och centrala svit av målningar med titeln ”Svanen”.
Hilma af Klint-filtret lägger sig också som ett förlåtande raster över många av de bandomsminnen som inleder samlingen. Där man kunde läsa in en lite väl skimrande nostalgisk distans i minnesbilderna av livet med föräldrar och syskon i ett litet pörte ser jag snarare ett svävande anslag stiga uppåt och betrakta från ovan, som genom af Klints tankar om den sanna visdomen. Möjligen är det en övertolkning.
Men suget efter kunskap, redan tidigt i barndomen manifesterad genom en längtan efter de skatter som döljs i skolbibliotekets boklådor, är något som följer Lindéns diktjag genom livet, och här finns i alla fall relationen till af Klint – och därtill en förklaring till att Lindén hängett sig åt hennes skrifter, som hon till skillnad från många andra uttolkare jämställer med konstnärens bilder.
Men det går förstås att läsa Flyghöjd helt utan anknytning till af Klint, och det är en stilla upplevelse. Ibland förvånande stilla. Genom barndom och textilutbildning, äktenskap och moderskap, uppbrott och passioner tycks diktjaget uppriktigt. Men kontraster och livsomvälvande ögonblick är på något sätt strömlinjeformade, kanske just för att de betraktas från ovan. Lindén är inte det minsta rädd för att ta i, bli för mustig eller ladda sina bilder med väldigt använda ord. Och eftersom dikterna känns som ett jämnt duggregn, snarare än spridda skyfall, så antar jag att hon klarar balansgången.
Mest effektiva blir ordmassorna kanske när Lindén då och då ser förbi minnen och gulnande löv och griper tag i något mer fristående från den egna historien eller det som är bokens grundläggande, tillbakablickande narrativ och liksom nitar fast sina bilder i samtiden:
Nu bryter jag kedjan, skapar en fyrkant av ljus, ett hus / utan fast form, medan utopier faller sönder och jorden / andas allt tyngre, haven bär smuts och olja.
I den tolvdelade samlingens senare delar händer det också någonting. Efter att diktjaget lämnat staden och hittat tillbaka till naturen i Österbotten, då stiger temperaturen. Den berättande rösten lösgör sig från barnets blick och blir paradoxalt nog mer barnlikt bubblande. I den avslutande delens korta reseskildring gör Lindén mer ett avstamp än en avrundning. Det är i nuet som Lindén är som bäst. Och det är ett ovanligt styrkebesked för en självbiografi.
Gurli Lindén:
Flyghöjd – en självbiografi. Marginal, 2020.
