Kontrasten mellan en krisande samtid och ett vibrerande nu samt en kluvenhet inför konstens och litteraturens uppdrag går som ett gemensamt stråk genom de elva essäerna i antologin Här/Nu, skriver Nora Hämäläinen.
Här/Nu: 10+1 essäer om samtiden tacklar vår tid som ett problem. Boken är Ellips förlags sätt att fira sitt 10-årsjubileum 2020, och författarna till de elva essäerna är Mio Lindman, Sara Abdollahi, Marcus Prest, Torbjörn Elensky, Hannele Mikaela Taivassalo, Cia Rinne, Adrian Perera, Mia Toivio, Matilda Södergran, Steve Dearden och Henrik Jansson. Av dessa är nio skönlitterära författare, många av dem mångsidigt verksamma på det litterära fältet. Abdollahi är kritiker och essäist, Lindman är filosof, skribent och redaktör. Två av texterna, Toivios och Dearden’s, är översätta från finska respektive engelska: ett fruktbart drag som man kanske kunde se mer av i Finlandssvenska antologier.
Skribenterna hör med ett undantag inte till dem som förlaget tidigare gett ut, utan framstår som handplockade för detta ändamål. Uppdraget har som titeln säger varit att skriva en essä om samtiden. Som inspiration har de fått välja bland ord eller ordpar tagna ur Rebecka Solnits essäbok Hope in the Dark: Untold Histories, Wild Possibilities. Till exempel Toivio ha valt amnesia, cracks, depression, desire, memory. Det är inte helt lätt att sätta fingret på vilken roll de här ordklustren har haft för texternas tillkomst.
Att vi rör oss ”in the dark” är likväl påtagligt: texterna är slutförda under sommaren 2020, i coronapandemins andhämtningspaus. Jag tror dock inte att vi ska fästa oss för mycket vid tidsbilden 2020, för de frågor som behandlas har bärkraft långt framåt i tiden.
Jag tänker här inte utvärdera de enskilda texterna, utan göra ett försök att artikulera vad samlingen säger. Även om texterna skiljer sig från varandra i såväl ämne som upplägg, uppstår det nämligen få tydliga dissonanser mellan dem, medan flera gemensamheter blir tydliga.
En känsla av mening
Mio Lindmans text är placerad först och introducerar ett av de tydligaste stråken som går genom boken: en kontrast mellan nyheternas och samhällsdebatternas ”samtid” och det levda livets ”nu”. Samtiden tränger sig på oss genom media och ställer krav på engagemang, åsikter, handling med stort H: ”Jag känner mig blockerad inte bara av samtiden utan av min egen samtidströtthet som gör att allt ter sig förutsägbart – inklusive min irritation.”
Nuet, där det vardagliga livet pågår, inger inte samma leda utan framstår i all sin banalitet som en plats av mening och möjligheter. I samtiden eller ”vår tid” huserar ”Trump och Bolsonaro” men inte ”mina föräldrar och deras pensionärstillvaro med orediga fisknät och torra dahlior”.
Jag känner omedelbart igen kontrasten som en variant av något som även jag har känt under det gångna året: en ovilja, om inte oförmåga, att uppbåda den energi som krävs för att engagera sig i en aktuell debatt och en längtan efter erfarenheter och texter som rör sig i det vardagliga. Jag har tänkt på det som jobbrelaterat och personligt, men det är kanske snarare tids- och medierelaterat: mängden aktuella frågor och debatter, och sätten på och frekvensen med vilka de når oss är kanske dömda att urholka vår känsla av mening.
Marcus Prest lokaliserar sin besläktade samtidproblematik till nätskrollandet och sociala medier: varför ägnar han så mycket tid åt det? Och varför känns även en alldeles intressant artikel som han läser på nätet på något sätt otillfredsställande, jämfört med att till exempel läsa en bok eller en tryckt tidning, eller lyssna på ett album. Det materiella objektet (som inte är samma telefon hela tiden)? Koncentrationen?
Även Hannele Mikaela Taivassalo och Mia Toivio är i sina texter på jakt efter ett levande här/nu som inte tunnas ut, utan förtätas genom förmedlingar.
Nuet är alltså den plats där det rör sig, vibrerar, växer, ger upphov till något nytt, men som den debattifierade samtiden inte kommer åt. Där nyheternas och debatternas verklighet lämnar oss ute i kylan framträder litteraturen som ett löfte om liv, närvaro, nyanser, men också udda händelser, det ännu inte förtingligade och paketerade.
Litteraturens uppdrag
Det är i detta ljus man måste läsa bokens många reflektioner över litteraturens uppdrag. Författarnas krav på att litteraturen ska vara fri från krav på nyttighet, moralisk uppbygglighet, eller politiska ställningstaganden är i detta sammanhang en typ av samtidskommentar: ett yrkande på vårt behov av och rätt till ett ”nu” eller ”HÄR/NU”.
Torbjörn Elensky är skeptisk till tanken om litteraturens (konstens) frihet: ”Allt en konstnär kan vara är något som efterfrågas i dess samtid.” Det här betyder ändå inte för honom att författaren arbetar på beställning, politisk eller annan. Att skriva skönlitterärt innebär för honom att ”osäkra sig”, ”släppa taget och låta texten själv bestämma”.
Taivassalo skriver om en konstens existentiella nödvändighet som inte går att underordna externa syften. ”Den ofria konsten är något annat, inte konst. Till exempel propaganda, pedagogik och produkter är inte konst. Konsten är ett ställe att både tänka och känna, och att ta spjärn mot, HÄR/NU.”
Adrian Perera tar upp de politiserade och moraliserade förväntningarna som ställs på allt det som kan klassas som invandrarlitteratur, värjer sig mot dem, men vidhåller ändå att de inte kan åsidosättas. Han lyfter fram James Baldwin som i en intervju sagt att de svarta författarna måste inse att världen inte är vit: att det däri ligger en förändringspotential.
Reflektionerna för oss in i en gråzon som är bekant för de flesta som sysslat med frågor om litteratur, moral och politik: tanken om en konstens absoluta obefläckade frihet är lika hopplös som alla försök att underordna den ett entydigt (didaktiskt) syfte. Försöken att navigera mellan dessa ytterligheter genererar lätt missnöje, missförstånd och övertramp åt båda hållen.
Kanske vore det lättare att låta konsten vara konst i ett samhälle där människor inte behöver bevisa sin nyttighet hela tiden: där man i stället kunde koncentrera sig på att göra det man gör så väl man kan. Men dragningen till att ta ställning, debattera, positionera sig kommer också inifrån. Hur kan man som läsande skrivande människa inte ta ställning till det som händer, när mycket av det som händer oss idag är så avgörande, har så stora proportioner.
Cia Rinnes text presenterar ett sätt att hantera kluvenheten. Dels har hon arbetat med journalistiska och dokumentära projekt med politiska förtecken. Dels skriver hon en experimentell ordpoesi som hon länge såg som en motvikt till det engagerade skrivandet. Men på senare tid har det blivit mindre av det förstnämnda och balansen har förändrats: ”det politiska har alltmer flyttat in i poesin”. Det politiska: i detta fall en undersökning av språkets, språkens, villkor.
Mångfald av strategier
Ser jag på texterna med det här ögat, tänker jag att den kanske största behållningen av dem är just mångfalden av mer eller mindre medvetet valda strategier för att balansera ett samhälleligt engagemang med erfarenhetens nu. I Steve Deardens text, som för övrigt framstår som den mest optimistiska, handlar det om ett långvarigt engagemang som handledare och lärare för unga författare, och en enveten aktivism för främjande av litteraturfältet.
Toivio, även hon ”lycklig” när hon tänker på att inleda terminen som lärare i kreativt skrivande, pekar på den samhälleliga förändringspotential som finns i den skrivande och läsande människans arbete med sig själv, sin syn på världen, sina erfarenheter. ”Förändring är ett gott skäl att skriva, den sortens målsättning för skrivande och läsande värdesätter jag.”
Henrik Jansson drabbas i sin text av samtiden då han och sambon, på väg hem från Köpenhamn, oförklarligt men ganska brutalt blir uppehållna och får sitt bagage genomsökt av polisen i Malmö. I Abdollahis essä är nuet och det förflutna sorg och melankoli, men känslorna genomgår diskreta skiftningar där textens jag vandrar genom ett nästan öde Stockholm ”våren 666”. Att skriva om dessa ting är politiskt, men på ett sätt som lämnar det mesta öppet
Matilda Södergran, som skriver om köttätande, köttproduktion och veganism, känner sig fram till de känsliga frågorna: ”För mig är skammen ofta en metod i skrivandet. När någonting känns för pinsamt för att skriva vet jag att det är angeläget.”
Medan jag jobbar med den här texten märker jag att essäerna växer då jag läser om valda bitar, och att trådarna mellan dem blir fler. Det är ett gott tecken.
Här/Nu. 10+1 essäer om samtiden,
red. Ralf Andtbacka och Ulrika Nielsen.
Ellips Förlag, 2020.
