Det är svårt att idag föreställa sig hur nära vi stod en våldsam konflikt mellan Finland och Sverige för hundra år sedan. Ålandsrörelsen ville absolut återförena Åland med Sverige och den svenska regeringen vände sig till segermakterna och det nygrundade Nationernas Förbund för att ålänningarnas önskan skulle uppfyllas.
Ålandsfrågan var ingalunda det enda nationalitetsproblemet som Förbundsrådet ställdes inför. Upplösningen av imperierna i Europa innebar en mängd svårlösta konflikter, som senare kom att bidra till det andra världskriget. Men Ålandsfrågan fick en lösning som bestått i ett sekel. Ålänningarna är nöjda och relationen mellan Finland och Sverige är utmärkt.
Lämpligt till Ålands självstyrelses 100-årsjubileum har Jerker Örjans skrivit boken Ålandsfrågan mina herrar! När jag läste den fick jag ett nytt perspektiv på vad som hade hänt och varför. Jag hade ju hört en del genom bland annat min adoptivfarfar Otto Andersson. Otto hade deltagit i den privata Ålandskommitté som motsatte sig anslutningen till Sverige. Han berättade att han under ett års tid inte vågade sätta sin fot på Åland av rädsla för vad som kunde hända.
Det är två händelseförlopp som Örjans redogör för som jag fäste mig vid. Det ena är det arbete och de diskussioner som den av NF tillsatta rapportörskommissionen stod för. Kommissionens förslag var så genomtänkta att de antogs av Förbundsrådet. Det andra är den roll som några finlandssvenskar – och en svensk historiker – hade i att utveckla de idéer som kommissionen kunde använda i sin rapport. Rapporten har nyöversatts av Örjans och är i sig ett fängslande dokument som behandlar alla aspekter av Ålands relationer till Sverige och Finland.
Det unika för lösningen av Ålandsfrågan var de garantier som Finland förbands att införa i Ålandslagen. Den ursprungliga idén hade historieprofessorn Harald Hjärne presenterat för lagmannen John Uggla, som i sin tur förde tanken vidare till den privata Ålandskommittén. Rapportörskommissionens trio – en belgisk baron och toppdiplomat, en schweizisk före detta förbundspresident och en amerikansk jurist, vän till president Woodrow Wilson – formulerade sedan garantierna: bevarandet av det svenska språket genom skolundervisningen, bibehållandet av äganderätten till jorden, samt rösträtten kopplad till hembygdsrätten.
Nyligen har en gatstump här i Raunistula (där jag bor) fått namnet Ramstedtsgatan. Det kan vara efter kuplettsångaren ”Rafu” Ramstedt – han med balladen om ”Rosvo-Roope”. Men det kan också vara efter hans bror lingvisten Gustav John Ramstedt. Denne var Finlands sändebud i Japan och väl insatt i Ålandsfrågan. Den japanska delegationens sekreterare Kiichi Toyama var Ramstedts elev. Genom honom bekantade sig delegationen med en redogörelse skriven av Ramstedt, vilket ledde till att Japan stödde Finlands sak. Förbundsrådets ordförande var japanen Ishii Kikujiro. På pärmbilden till Örjans bok håller han ena handen på rapporten och pekar med den andra på en Ålandskarta, som visar närheten till Finland.
