Att läsa Tom Paxals senaste bok Havets hjärta är lite som att hänga vid bardisken i ett mörkt och aningen skumt hak i närheten av hamnen i till exempel Ventspils, Antalya, St.Petersburg eller Banjul (för att bara nämna några av de ställen där det hängs i barer i boken). Bardisken befolkas av sjömän, lokala alkisar, smågangstrar och horor. Det dricks förfärliga mängder öl och sprit och de som hänger i baren drar skrönor ur det verkliga eller uppdiktade livet. Sanningen är inte det som räknas, huvudsaken är att storyn håller. När baren stängs drar man på jatkot hem till någon av hamnens många busar eller idkar samlag någonstans med en av barens många skökor.
Tom Paxal är vida berest och tycks ha sett och upplevt det mesta och han guidar oss villigt och tryggt genom farliga hamnkvarter ute i världen – och man är glad att han finns med när det drar ihop sig till strid eller strul.
Han skriver i den så kallade hårdkokta stilen à la Dashiell Hammett eller Mickey Spillane. Stilen kännetecknas av osentimentala skildringar av brottslighet, våld och sex. Meningarna är korthuggna och det duggar tätt med litoteser (medvetna underdrifter) och lakoniskt kyliga kommentarer. Så här kan det låta hos Paxal: ”Jag var förbannad på mej själv. Ställt till det igen, hittat på någonting snett och galet. Banne mej, varför ska jag alltid vara med i de hemska historierna? Kunde jag inte bara tänka ut fiktiva berättelser utan mitt eget deltagande? Trodde mej tagit lärdom av mina tidigare misstag, men jag har bara upprepat dem. Ligger igen i marvattnet. Nu gäller det att snabbt dunsta.”
Stilen är konsekvent men kan kännas lite tröttsam i längden. Paxals stilistiska verktygslåda är inte den mest välfyllda. Ibland kan han låta som de stora svenska reseberättarna Harry Martinson och Artur Lundkvist eller, varför inte, finlandssvenska Guss Mattsson, men som sagt, bara ibland.
Därmed inte sagt att boken inte har förtjänster. Med intresse läste jag hans skildringar från uppväxtens Rödbergen, eller Rööperi som man säger i Helsingfors. När Paxal var barn var det ännu en klassisk arbetarstadsdel, där det fanns något så exotiskt som en urban fattig finlandssvensk arbetarklass. Så här beskriver han hemmet i ”Koffens ruckelhus” där han växte upp: ”Vi bodde i ett litet dragigt rum och kök. Det var i uselt skick. Huset saknade vattenledning och avlopp så vi blev tvungna att gå ut efter vatten. /…/ Väggarna höll inte värme och när de hårda köldknäpparna kom färgades väggarna vita. Kölden gick igenom och frosten såg ut som stora utspruckna vita rosor. Det var ett dragigt råtthål till bostad, som låg intill utetoaletterna och slaskhusen. Å Gud vilken stank!”
Idag har Rööperis arbetarklass gentrifierats bort. ”Man träffar i dag inte en enda sjöman på Helsingfors gamla sjömanskrogar som Seahorse, Salve eller Ankkuri. Där sitter konstnärer, studerande, ekonomer, ingenjörer, journalister och andra stadsbor.”
Som helhet är Paxals Havets hjärta alltså en ganska ojämn räcka berättelser med ömsom intressanta och ömsom tröttsamma detaljer. Mest tröttsam är protagonistens syn på kvinnorna han träffar titt som tätt. De är mestadels ute efter en enda sak och ni kan tänka er vad det kan vara. Antingen finns kvinnorna i baren för att sälja sex eller så är de annars bara ute efter ett samlag. Håhåjaja!
Tom Paxal: Havets hjärta.
Litorale, 2020.
