Nära Nilens källa, högt uppe i Rwandas berg ligger internatskolan Lycée Notre-Dame-du-Nil, dit de rika och mäktiga i huvudstaden Kigali skickar sina döttrar. Här finns också en staty av en svart Madonna.
Det är år 1979, Virginia och Veronica är tutsi och har kommit in på skolan tack vare ett kvotsystem. Båda har egentligen andra födelsenamn på tutsi. Alla andra elever tillhör högt uppsatta hutufamiljer. 70-talet var ett årtionde som präglades av oro mellan grupperna och våld mot tutsier. Så också i den skolvärld – ett rwandiskt miniatyrsamhälle – som Scholastique Mukasonga skriver fram i sin prisbelönta roman Madonnan vid Nilen.
Gloriosa, dotter till en högt uppsatt politiker, gör sig till ledare för hutuerna och skyr inga medel för att driva politik i skolan, som annars utbildar flickor till att bli framtida goda hustrur åt mäktiga män.
Precis som i den oförglömliga filmen Hotel Rwanda från 2004, går det inte för eleverna i boken att komma undan de fasor som utspelar sig i landet.
”Det finns ett slumrande monster i alla människor. I Rwanda vet jag inte vem som väckt det”, säger en av flickorna på skolan.
Virginia vet att hon måste lämna både skolan och det som kommer att bli ”dödens land” så fort hon bara kan. Även Mukasonga, som föddes i Rwanda 1956, flydde tillsammans med sin familj till Burundi 1992, och därifrån vidare till Frankrike, och undkom så det folkmord som drabbade hennes mor och syskon med familjer två år senare.
När Madonnastatyn vid Nilens källa en dag är sönderslagen, skyller Gloriosa händelsen på tutsierna, och uppviglar skolans elever till att utkräva hämnd och en gång för alla rensa skolan på tutsier.
Virginia förvarnas och erbjuds hjälp av en skolkamrat som är hutu. Men kan hon lita på henne?
Eleverna i avgångsklassen vill inget annat än att få sina slutbetyg, hellre än att göra sina klasskamrater illa. Men det hindrar inte de unga pojkar som tillhör partiaktivisterna och som dyker upp med påkar och machetes vid skolan en dag.
Boken är oerhört spännande. Inte minst för att vi redan känner till folkmordet och vet att det brutala som så konstfärdigt förebådas i romanen är en glimt av det som idag är historia.
Författaren ger också en fascinerande bild av livet bland gymnasieflickorna på den isolerade internatskolan. Av hur de får tiden att gå, av vidskepelse och överlevnad, av livets goda och allt det hemska. Och av den utifrån betraktade bisarra koloniala närvaron som är uppbyggd kring rutiner och traditioner.
Det enda jag saknar är att lära känna Virginia och de andra flickorna lite närmare. Men kanske hade katastrofen som drabbar dem då blivit för svår att bära.
Scholastique Mukasonga:
Madonnan vid Nilen. Översättning: Maria Björkman. Bokförlaget Tranan, 2020.
