Tillbakablickar och ögonblicksbilder

av Peter Lüttge

Efter andra världskriget dominerades den finlandssvenska lyriken länge av män födda i slutet på 1920- och -30-talet:­ Peter Sandelin, Claes Andersson, Gösta Ågren, Lars Huldén, Bo Carpelan. Många av dem levde och skrev länge och hör idag till våra mest kända författare. Kurt Högnäs är en i raden och han är numera den sista ur den generationen som ännu lever och publicerar, 90 år fyllda. Han debuterade 1955 med Början till liv och i slutet av förra året utkom hans nittonde poesibok Någon gav vinden ton.

Kurt Högnäs är en i högsta grad traditionell modernistisk poet som ofta skriver om fenomen som är hämtade ur naturen: regn, snö och rimfrost eller skog, träd och lövverk. Det gör han alltid med stilistisk skicklighet och språklig auktoritet. Du vet vad som väntar dig när du öppnar en ny bok av honom. Så också den här gången.

Dikterna är ofta fåordiga och rytmen och melodin skapas av ordens tyngd och meningarnas, och därmed tankarnas, brytning. Skiljetecken lyser nästan helt med sin frånvaro. För det mesta är det bra flyt på de korta poemen.

Det märks att dikterna är skrivna av en människa – en man från Österbotten – med ett långt liv bakom sig och en kort tid framför sig. De består således mest av tillbakablickar och ögonblicksbilder. Preteritum är Högnäs älsklingstempus. När han någon gång skriver om framtiden handlar det ofta om det annalkande mötet med döden.

Döden har jag

med åren förstått

allt bättre, den behövde

någon levande att

umgås med,

den behövde någon

i obesvarad

kärlek

Kurt Högnäs dikter är både klingande och måleriska. De tar ton och ger färg. Även om färgerna allt som oftast är nedtonade av dimma, frost och mörker. När man läser vissa dikter känns det som att titta ut genom en immig fönsterruta. Eller vad sägs om en mening som ”En man i båt för ett borrprov av disets kärna iland genom tunneln av gryning? Något som formgivaren Helena Kajander har fångat väl med sitt val av dimhöljd skog som omslagsbild.

För att sammanfatta mitt intryck kunde man använda det rikssvenska uttrycket stabil. En stabil diktbok av en stabil författare komponerad på ett stabilt sätt. Därför är också överraskningarna få – och mycket välkomna. De uppenbarar sig ofta när Högnäs lämnar sin småstadsgata och vågar sig ut i lite mera okänd urban terräng. Då kan det låta så här:

Städer

sover stående

och när de vaknar

har de redan

stigit upp

Sådant hade jag kanske önskat mig mera av. Nu känns boken i mycket som en fläkt av en försvunnen tid, både ämnesmässigt och stilistiskt. Men onekligen är det vackert när vinden lägger sig till vila och vemodet i form av dis och dimma tar över i Högnäs lågtryckslyrik. Någon gav vinden ton läses kanske lämpligen framför en sprakande brasa när skymningen börjar infinna sig, helst i ett gammalt trähus där det knarrar i knutarna. Då hör man, om man läser högt, att dikterna låter som låtar på en gammal vinylskiva. Det är stämningsfullt så det förslår.

Kurt Högnäs:
Någon gav
vinden ton. Schildts &
Söderströms, 2020.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.