Vårt behov av lyckliga slut

av Lisen Sundqvist

Slöläser kvällstidningarna på nätet i sedvanlig ordning en söndag. I den ena finska tidningen finns en lång intervju med en programledare och redaktör som försvunnit ur sikte under en längre tid. Det visar sig att han kämpat med psykisk sjukdom (depression och en bipolaritetsdiagnos) men nu fått den hjälp han behövt och med hjälp av en kombination av medicinering, terapi och en tids vistelse på sjukhus kommit på fötter igen. 

Han har väntat ett halvår med att gå ut med nyheten, säger han, han vill nämligen vara säker på att den medicin som ordinerats verkligen fungerar. Att han faktiskt kan leva ett fullödigt och bra liv, innan han berättar.

I en av de två svenska kvällstidningarna har en annan redaktör och författare skrivit en kolumn om hur hon skidat Vasaloppet, trots att hon lever med att antal somatiska, immunologiska sjukdomar (ja, i plural) som starkt begränsar hennes liv, med dåliga njurvärden, trötthet och smärtor. Men hon framhärdar och ger sig fan på att hon ska genomföra loppet, ljuger vid behov, och när hon kommer i mål konstaterar hon att ”ett liv utan utmaningar är inget liv”. Inte är hon trött heller.

”Så länge man inte dör blir allt till spännande historier.” 

Hennes text vinglar på gränsen till ironi, men att ta steget över gränsen till det där man inte borde och trots allt lyckas med att göra är kittlande. Och belönande, både för den som skriver och den som läser.

Ungefär varannan gång när jag besöker dagsjukhuset med 5-6 veckors mellanrum för att få min svindyra biologiska medicin för att hålla min ovanligt ostyriga astma i schack, brukar jag lägga upp en bild på facebook men en textvariant på temat ”här är jag igen och får min intravenösa dos av den medicin jag behöver för att fungera”. Det senaste året har jag tänkt att det kan vara en påminnelse om att det i vår utdragna coronavardag med restriktioner av olika slag finns människor med autoimmuna sjukdomar överallt. 

Man behöver inte se ut på något speciellt sätt. De flesta av oss håller oss undan folksamlingar och situationer som kan utsätta oss för smittorisk, men för den som tröttnar på masker, att hålla avstånd och vill leva ett normalt liv (vad det nu kommer att vara efter mars 2020) intalar jag mig att det kan vara bra att komma ihåg hur olika situationer vi lever i.

Mitt pedagogiska grepp med fotot på min arm med kanyl och tillhörande slang är ingalunda klockrent. Är det faktiskt så att jag nödvändigt måste ikläda mig rollen som representant för riskgrupp 1 på mitt facebookkonto? Jag ställer mig frågan varje gång.

Tillbaka till de två offentliga personerna i kvällstidningsspalterna och vårt behov av historier om människor som tar sig över stora hinder och lyckas skapa sig en ny (eller nygammal) tillvaro efter diverse umbäranden. Det finns för det första ingen anledning att ironisera över eller förminska de svårigheter som de två personerna i kvällstidningarna gått och går igenom. 

Vi slukar dessa narrativer, och de dyker upp med små variationer på temat i alla massmedier, sociala medier och i våra vardagliga berättelser, vårt kaffebordssnack. De goda exemplen. Möjligheten att lyckas. De lyckliga sluten. Feelgoodstoryna.

På samma gång finns det ett stort antal människor som kämpar minst lika hårt men vars berättelser inte lämpar sig för offentligheten på samma sätt. Helt enkelt för att de inte lyckas. De som fortsättningsvis varje dag möter sina tillkortakommanden och inte klarar av att övervinna sin psykiska sjukdom, sin typ 2-diabetes, sitt medicinberoende men ändå kämpar lika hårt som de som fångar vår uppmärksamhet. Eller som inte orkar kämpa längre, utan har gett upp. Eller som trillar dit igen efter att ha levt i åratal som nykter alkoholist. Eller aldrig kunnat sluta dricka.

Vi riktar vår uppmärksamhet mot det som uppfyller vårt behov av positiva kickar. Det är allmänmänskligt. På samma gång förstärker vi tanken att alla, med eller utan stöd av andra, nog kan höja sig över de svårigheter och problem var och en ställs inför i livet. Det är ok att vara sönder och i bitar bara vi kan organisera oss tillräcklig väl för att tala om svårigheterna i förfluten form.

Samtidigt behöver vi alla bekräftelse på något plan. Alla behöver få känna känslan av att lyckas åtminstone någon gång, ibland. Rätten att få glädjas över att ha uppnått något man kanske inte trodde man var kapabel till ska få finnas. Att få vara oförställt nöjd och tillfreds med sina små framsteg, utan att vare sig ens egen eller andras cynism petar hål i glädjen.

Eller så är det bara vårt behov av tröst som är omättligt.

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.