Blodiga ritualer i Adidaskläder

av Irina Ruusuvuori

Skräcknoveller från 1800-talet blandas med Adidas sportkläder, fejkblod och en kuslig ljuddesign blir en intressant kombination som vi får ta del av i den tredelade performansen Shapeshifter som ingår i den pågående scenkonstfestivalen Bad house. 

The Raven, The Bells och The Black Cat heter de tre olika delarna i Shapeshifter, skapad av skådespelaren och regissören Jakob Öhrman. I performanserna kan vi se Öhrman med sin arbetsgrupp genomgå metamorfoser i händelseförlopp där Edgar Allan Poes skräckfyllda poesi får en oväntat stor roll.

De tre performanserna utnyttjar mytologiska karaktärer och berättelser i dessa audiovisuella verk. Både skrift och tal används för att bygga en bro mellan performansen och poesin. Musiken av Kristian Ekholm förtjänar en eloge eftersom den, som i de flesta skräckhistorier, har en betydelsefull roll i att skapa rätt stämning och även i detta fall lyckas frammana en ångestladdad känsla genom hela verket.

Förvandling till fågel eller djävul?

Det ofta upprepade ”if bird or devil” ur The Raven fastnade hos mig. Det verkar vara en central tanke i den 40 minuter långa performansen där Poes dikt inte bara nämns, utan läses upp som ett mantra upprepade gånger. Samtidigt som Öhrman står mitt i en sal i sin sportjacka och speedos snurrar de två andra karaktärerna, spelade av Emilia Jansson och Daniel Virtanen, runt honom som två nyfikna barn. Adidasjackor, tennisstrumpor och tofflor som klädsel känns som ett nästan ironiskt modernt val kombinerat med 1800-talsspråket.

Korpar i plast är nästa tillägg i performansen. Karaktärerna gnider sig mot, kastar runt och misshandlar korparna i vad som verkar vara början på metamorfosen. Karaktärerna försöker upprätta en relation med plastfåglarna samtidigt som de verkar avsky dem. Under performansens klimax känns det som att förvandlingen sker på insidan i stora och smärtsamma ryck medan mantrat fortsätter att rulla på i högtalaren. Förvandlingen fullbordas med en typ av ritual där Jakob Öhrman fortsätter läsa upp poesin, men nu med ett slags ilska och frustration där vartannat ord är ”fucking”. Ritualen där karaktärerna förvandlas till vad som ser ut som ondskefulla fåglar går ut på att våldsamt söndra plastfigurerna och samtidigt smeta in sig med fejkblod. Mörbultade leksaker och fejkblod verkar vara ett genomgående tema i Shapeshifters. Genomdränkt i fejkblod, rullande i fjädrar från en söndrad dyna visar karaktärernas yttre upp förändring men påminner också om den gamla tortyrmetoden där man rullas i tjära och fjädrar. Performansen slutar med att Öhrman inte längre lyckas läsa upp poesin utan bara skriker ut ett hysteriskt ”KRAA!”.

Bada i människoaska

The Bells hamnar lite i skuggan av de blodiga scenerna ur The Raven. En tredjedel av verket går till att ta del av ett lugnt skrapande där karaktärerna skriver på varandras kroppar. Ljudet av en tusch mot papper passar konstigt nog in i tanken att någon skriver på människohud och känns rätt så fridfull. En välbehövd paus efter att sett på den blodiga röran i föregående del. Den andra delen av Shapeshifters går igenom olika slags klockor i Edgar Allan Poes The Bells. De olika verserna får egna delar: ”silver bells”, ”golden bells”, ”brazen bells” och ”iron bells”. Denna del av performansen är filmad i närbild och förändrar därmed synvinkeln som tittaren får ta del av. Den slutliga delen, ”iron bells”, är den som fångar min uppmärksamhet. I en dramatisk scen där Daniel Virtanen ringer i järnklockan öppnar han samtidigt en urna för att hälla över sig vad som ska tolkas som människoaska. Scenen är kraftig och får mig att tolka metamorfosen i The Bells som en vilja att förvandlas till en annan människa, eventuellt någon som avlidit.

The Black Cat skiljer sig från de tidigare delarna. Dels för sin brutalitet och dels för uppbyggnaden av verket. Åskådaren släpps närmare händelserna eftersom Emilia Jansson och Daniel Virtanen genomför en dialog med varandra. Dialogen är tagen ur Edgar Allan Poes novell “The Black Cat” som översatts på finska där karaktärerna lever sig in i rollerna som hustru och man. Huvudkaraktären i novellen är den svarta katten som kastar en ond förbannelse över mannen och tvingar honom att mörda sin hustru. Efter dialogen övergår performansen till att våldsamt pina en svart leksakskatt med fejkblodet sprutande. En kamera sätts fast på den förstörda katten för att filma våldsdåden från kattens synvinkel. Kanske metamorfosen här tyder på att mannen förvandlas till katten och själv får känna på våldet.

Utdragna scener och ångestfylld stämning

Shapeshifter använder sig av nästan självklara element för att understryka metamorfoserna och det blir tydligt för åskådaren att genren är skräck. Vare sig det är ett djur, en död människa eller en annan besatt version av sig själv är förvandlingarna obehagliga. Metamorfoserna är smärtsamma och ångestfyllda och ett slags mani ligger över hela performansen. Det känns som att man tar del av mytologiska ritualer där man egentligen inte vill vara men kan inte sluta titta. Det brutala våldet som porträtteras får mig nästan att må illa fastän jag är väl medveten om att offren inte är levande djur. Jakob Öhrman lyckas skildra skräckpoesi med brutala verktyg och utdragna scener där musiken får spela sin roll som skräckinjagande element. Öhrman, Emilia Jansson och Daniel Virtanen gör en otrolig insats i sin framställning av de olidliga förvandlingarna med tanke på att skräck som genre inte är den lättaste. Shapeshifter är en utdragen skildring av galenskap och viljan eller tvånget att vara någonting annat.

Foto: Ernets Protasiewicz

 

Shapeshifter. Regi, manus, foto: Jakob Öhrman. I rollerna: Jakob Öhrman, Emilia Jansson, Daniel Virtanen.

Musik: Kristian Ekholm

Performanserna producerades i samarbete med Bad house/Mad house och Nya Rampen. De är tillgängliga på Bad house hemsida till 19.4.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.