Karlsson på taket gillar att tirritera. När Lillebror frågar varför han inte säger irritera utan tirritera, svarar Karlsson att han tycker att ”tirritera” låter ännu mera infernaliskt. Jag kan känna nervvibrationerna när hans tirriterande sätter igång och han omåttligt road inväntar sina offers annalkande nervösa sammanbrott.
Folk har liknat några av de stora världsledarna med Karlsson. I synnerhet en har under de gångna åren lyckats tirritera en hel värld, tills hans twitterkonto äntligen stängdes. Trots att all info från personen försatte mig i vanmakt fortsatte jag och hundratals miljoner andra att läsa vad han nu igen hittat på, och blodtrycket steg i takt med oron.
Man kan undra varför jag inte bara slutade läsa notiserna, och varför man återvänder till någon som gör en illa? Frågan gäller både mig som tirriterades av personen, och killen som dödades av sina jämnåriga kompisar i höstas. Svaret beror på. Personens obehagligheter överraskar en ständigt och jagar upp ens nervreaktioner så att man blir överinställd på att darra på samma våglängd som den och det blir svårare att göra sig fri. Det fungerar lite som i porrberoende, spelberoende, alkoholberende, som med all stark stimuli. Men här är det en annan människas tirriterande signaler som har tagit över ens liv. Man måste gå dit för att se om den äntligen ändrat sig och lagt av med sitt dåliga beteende. Vilket den aldrig har.
Fångade i de cirklarna snurrar familjer, vänner, partners till alkoholister, narkomaner, våldsbenägna, porr-, spel- och annanberoende. I synnerhet med våldsamma personer måste man vara där och hålla ett öga på dens humörsvängningar för att ligga steget före om situationen skulle bli riktigt farlig, så att man kan parera eller skydda sig i tid. Tyvärr reagerar man då bakvänt, istället för att lösgöra sig från personen, fastnar man allt djupare. Och det kan bara upphöra när man inser hur illa man mår och hur ohälsosam den andra är för en. Ibland kan kontakten med tirriteraren bibehållas, ibland är det bara ”no contact” som gäller, i synnerhet med psykopater och våldsverkare.
Medberoendebeteendet är naturligtvis självdestruktivt och kontraproduktivt. Det är ett sjukdomstillstånd och det kräver hjälp liksom alla svåra beroenden. Det förutsätter att folk börjar förstå varför killen i Forsby med sina egna ben gick till ”födelsedagskalaset” som blev hans sista. Jag kan gott tänka mig att han än en gång måste gå till mötesplatsen för att se om ”vännerna” nu mot alla odds ändå blivit så snälla, som de konstigt nog lät, när de inbjöd honom. Det är superpinsamt att som medberoende om och om igen tro på personen när den låter supersnäll, och sen igen överraskas när den ändå slår, och det är superfarligt.
Processen med den tirriterande presidenten kan kanske öppna ögonen för hur så många kunde låta sig förföras och hur vi kunde sjunka så djupt och fastna. Så kanske det ändå fanns någon mening också med det eländet.
