I sin nya essäsamling utgår Tatjana Brandt från läsning som tar sig an världen och som ställer sig bortom polemiska förenklingar.
När jag umgås med Tatjana Brandts nya bok Läsa tankar: Essäer om geniala böcker och osannolika liv förefaller det mig som om Brandt just i essäistiken har hittat nyckeln till det myckna och ständigt givande läsandet som många av oss som arbetar med text förgäves längtar (tillbaka) till.
Brandt som själv disputerade på en avhandling om Agneta Enckells och Ann Jäderlunds poesi 2014 förhåller sig (i likhet med samtida litteraturvetare som Rita Felski och Toril Moi) ambivalent till litteraturvetenskapens gängse förhållningssätt till teori och metod:
”Jag har allt mer kommit att ifrågasätta litteraturteorierna, inte som filosofiskt relevanta synpunkter utan just som teorier och modeller för hur läsningen ska gå till. Föreställningen om att det finns en metod indikerar att målet är ett resultat snarare än en dialog.”
Litteraturteorier och litteraturvetenskapliga metoder kan ge läsningen näring och djup, men det levande fruktbara läsandet är ett möte mellan läsare och text, tanke och förståelse, som tar skada av att underordnas ett format, ett curriculum, givna regler.
Växa och erövra ny mark
Att läsa är att ta sig an världen, att försöka förstå, samtala, tänka, att ställa sig bortom polemiska förenklingar. ”Att inte förminska och dra ihop den egna tanken bara för att omvärlden trycker på, utan i stället försöka erövra ny mark, växa.”
Det är just en läsning som utgår från lust och engagemang som hjälper en att tänka, att ”bege sig ut på upptäcktsfärd med hela sitt jag”. Med denna holistiska lustprincip ger sig Brandt i kast med böcker som även hennes läsare snabbt vill läsa eller läsa om.
Boken omspänner fyra långa essäer, fyra författarskap och mer än 200 år. Den första essän handlar om Ann Radcliffe, den gotiska romanens pionjär vars sex romaner skrevs under ett decennium, den sista när hon var 32 år gammal. Författarskapet sammanfaller tidsmässigt med franska revolutionen. Den politiska turbulensen får tidens engelska författare att skåda tillbaka mot ett närmast fiktivt ”förr”. Den långa perioden mellan antiken och slutet på tudoreran (Elizabeth den förstas död 1603) benämns som ”gotisk” och fylls av djupa skogar, övergivna kloster, slott och ”stabila arkaiska identiteter”. Radcliffe ”öppnar den gotiska världen i hela dess lockande och förföriska trygghet” och drar in läsaren i halsbrytande intriger där huvudpersonernas uppskruvade känslighet utgör en ständig risk för dem, men framställs samtidigt som ett högre värde. Självets ambivalens och öppenhet för världen utgör läsningarnas centrala stråk.
Lyhörd för samhällets mångfald
Fjodor Dostojevskij som står i centrum av den andra essän är tydligt influerad i sitt författarskap av Radcliffes vindlande intriger. Hans far läste högt ur hennes romaner för barnen och han spanade senare förgäves på sina resor efter Radcliffes ”italienska” landskap. (Radcliffe som aldrig varit i Italien hämtade sin inspiration till sina landskapsbeskrivningar ur bildkonsten.) Samtiden är om möjligt ännu brutalare än Radcliffes: ”övningen i att behandla människor som själlösa massor pågår överallt: i Afrika, i Londons slum, i Indien, I USA, på den ryska landsbygden”.
Dostojevskij hittar sin form av trygghetsskapande tillbakablickande i en vurm för kristendom och patriotism, med inskränkt nationalism och drag av antisemitism som avigsidor. Samtidigt präglas hans författarskap av en oerhörd lyhördhet för den mångfald av synsätt som ett samhälle innefattar: även de tokigaste romanfigurer med de mest sökta ståndpunkter får höras i hans romaner. Han ”må i sin dagbok hoppas att han ska kunna skriva en bok om en god furste i en kaotisk tid, men resultatet blir en kaotisk furste i en modern tid.” Individen, den enskilda, mångfalden och det levda livets allmänna röra triumferar över didaktiken.
Vad är djup?
George Eliot, som den tredje essän handlar om, är exakt samtida med Dostojevskij. Marian Evans, kvinnan bakom pseudonymen, för ett okonventionellt liv som intellektuell och lever en stor del av det (skandalöst) tillsammans med en gift man. Samtidigt skriver hon om livet på den engelska landsbygden på ett sätt som får läsare att missta George Eliot för en stadgad kyrkoherde som beskriver livet i sin församling. I en essä som Brandt uppehåller sig vid gör Evans upp med samtidens romankonst: idel orealistiska dygdemönster, osannolika sagor om social framgång, dialoger och intriger utan minsta verklighetsförankring. Kritikerna är enligt Evans inte bättre, för de lyckas inte vaska fram det som är värdefullt i samtidens litteratur, särskilt om den är skriven av en kvinna. Istället kräver hon en romankonst som får vidden och djupet i en vanlig, verklig människas liv att öppna sig: den litterära realismens poetik.
Den sista essän, om Ursula K. Le Guins Earthsea-serie, publicerad mellan 1968 och 2002, ställer en ny rad frågor. Vad är djup, i en människa, en berättelse, ett synsätt? Hur ska vi förstå människans och berättarkonstens dragning till magi? Och hur ska den trötta medelålders hjälten i seriens fjärde bok ”klara av vekligheten, ångesten och depressionen utan magin?” (Essäns sista stycke ger ett svar på detta, men för att fullt avnjuta det måste man kanske ha läst hela Brandts bok.)
Mina försök att för recensionens ändamål kärnfullt sammanfatta vad de skilda essäerna gör, vad Brandt säger med dem, förfaller varje gång jag åter lyfter boken för att bläddra i den. I enlighet med det etos hon artikulerar i inledningen skriver hon inte polemiskt eller positionerat. Snarare kretsar hon medryckande, omväxlande och samtidigt allvarligt kring ett uppdrag: ”att ägna den enskilda människan den ömhet och uppmärksamhet som hon förtjänar”.
Märk väl att det inte handlar om läsningar som bär fram litteraturens potential att göra oss goda eller empatiska (jämför Martha Nussbaum). Litteraturen lyfts inte heller fram som en terapeutisk resurs: det ambivalenta och stundtals kaotiska i livet är inte sjukdomstillstånd som ska övervinnas med lästerapi. Litteraturen är tanke: både existentiellt viktig och bortom syften.
Foto: Vanessa Forstén
Tatjana Brandt:
Läsa tankar: Essäer om geniala böcker och osannolika liv.
Förlaget, 2021.
