Ann-Helen Attianeses nya diktsamling Kursiv melankoli är en fristående fortsättning på Utmarker (2014). Kursiv melankoli är skriven i tre akter. Den första byggs upp av en klangfullt sorgesam poesi, med tydliga bilder av döden, där tiden oundvikligen rör sig framåt, men också tillbaka. Både nutidens och dåtidens sjukdomar är närvarande: flickor med flätor och/tuberkler hängande på axlarna. Ålderdomen och barndomen lever sida vid sida i ett stillsamt naturnära landskap, där barnen klättrar på stenbumlingar och där de gamla viks till svanservetter i en metafor för en begravning.
I den andra akten framträder ett tydligare jag och ibland ett du. Uppmaningar uttalas och en lite skarpare röst framträder. Jaget ifrågasätter också sig självt och vill hopplöst göra motstånd mot tiden och platsen: trotsiga morgnar med egna regler/beslutar jag mig för att besluta mig/men tiden är vid och soffan bekväm/det lutar snart mot natt, den bästa stunden av dagen. I denna del får det klangfullt melankoliska stå tillbaka för en mer frustrerad röst, även om den är undertryckt och fångad i tiden och pandemin. Det är knappast en rebell som framträder.
Den tredje kortaste akten utgör ett avslut, där jaget samlar sina jag och zoomar ut.
Jag frågar mig vad som egentligen menas med ‘kursiv melankoli’. En betydelse av ‘kursiv’ i min ordbok lyder: ”som (snabbt) fångar innehållet i stora drag men inte går in på detaljer”. Det är en beskrivning som stämmer med första aktens svepande rörelser. Men kursiv används ibland också för att ge emfas, där bokstäverna liksom stretar emot, som i andra akten med sitt trotsigare tilltal. I slutändan slukas jaget dock av melankolin.
Ett år in i pandemin kan jag knappast företa mig någonting utan att dra in avstånden, smittan och döden. Min tanke bekräftas också här, för redan i första akten dyker C-ordet upp. Men omnämnandet av viruset följs av en uppmaning: stäng ut rapporten/teven, radion, världen. Även längre fram i boken bär människor munskydd och jag tror inte jag är den enda som aldrig helt kan släppa coronan ur tanken.
Om jag ska ge någon kritik blir det angående vissa grafiska tricks som jag anser vara överflödiga. Ett exempel är när: skogen g l e s n a r. Dessa är ganska få, men hade kunnat strykas då dikterna redan bär sig i klangerna. Även inslagen av fetstilade och delvis googleöversatta finsk-svenska texter är för mig överflödiga. De blir en lustig illustration av hur de två språken krockar, men jag ställer mig frågande till hur detta relaterar till diktsamlingen i stort.
Attianese skriver som bäst en klangfylld poesi där orden hakar in i varandra på ett njutningsfullt vis. Ett exempel på sjukvårdstemat lyder: tigande glider vitklädda vårdare förbi. I dessa rader finner jag vila, liksom i inledningen till en av mina favoritdikter i samlingen: fel väder, fler oår, få andrum/missmod är inget att yvas över. Smittan finns, jaget finns, (nu)tiden finns. Men det gör även poesin.
Ann-Helen Attianese:
Kursiv melankoli.
Marginal, 2021.
