I ett anspråkslöst hörn i Viirus aula får vi möta ”minnet ” (”the loving memory”) av Hans Rosling i skådespelaren Oskar Pöystis skepnad. Han stormar in till sin föreläsningspulpet mumlande ”very good, very good” och trollar snabbt fram en flap-tavla med hjälp av vilken positiva fakta läggs fram. Oskar Pöysti, iklädd kavaj och påsiga, breda ylletygsbyxor, babblar snabbt på en Rosling-lik svengelska. Han inleder med en attack som överträffar vetenskapsmannens egna uppträdanden i flåsighet. Oskar Pöysti har tacklat utmaningen att över nätet få oss att intressera oss för de sakuppgifter som flyter ur hans mun.
Trots att coronatiden har gjort en utled på att sitta vid datorn känns en strömmad föreställning ändå som ett välkommet avbrott i tristessen. Genom att föreställningen är en direktsändning lyckas den bevara något av den levande teaterns charm. Allt händer här och nu. Oskar Pöysti närmar sig oss mångsidigt, litet in i monologen lugnar sig tempot, vi får honom i närbild och innehållet får ta över från det tekniska uppförandet. Då får vi bättre tid att reagera på och ta till oss de statistiska glädjeämnena som läggs fram. Det känns kanske konstigt att tala om fokusering i en redan förtätad monolog som är återgiven med en kamera, men just det händer här. När det åter behövs fart är vi mera med på noterna.
I sin iver att presentera alla goda statistiska sanningar är Oskar Pöysti en förbluffande och originell Hans Rosling. Mot slutet hoppas han i Roslings anda att vi människor skulle kunna hålla två saker i huvudet samtidigt. Att vi kunde inse att trots att någonting är illa så har världen på det stora hela ändå utvecklats mot det bättre hela tiden – och fortsätter att göra det. Välståndet ökar och människans villkor förbättras.
Svensken Hans Rosling (1948–2017) verkade som läkare och vetenskapsman vid Karolinska institutet. Föreställningen bygger på hans kanske mest kända bok Factfulness: tio knep som hjälper dig att förstå världen, en bok full av glada realiteter om vilken självaste Barack Obama lär ha sagt att den är hoppingivande.
Roslings mål var att erbjuda allmänheten vetenskapliga rön och statistisk information – helst positiva sådana – för att få människor att tänka efter. Han lyfte fram fakta som exempelvis att läskunnigheten i världen har gått upp sedan 1800 från 10 procent till 88 procent eller att skillnaden mellan u-länder och i-länder var mycket skarpare på 1960-talet, medan det nu finns många schatteringar av grått emellan de rikaste och fattigaste.
Vid sin vita tavla smäller Pöysti fram det ena positiva statistiska resultatet efter det andra. Statistiken beskriver stora siffror och långa bågar. Det sägs att det också är lätt att ljuga med statistik. Hans Rosling var inte ute efter att ljuga. Tvärtom. Samtidigt ville han inge hopp och lära oss att se världen från en modigare ståndpunkt. Det hindrar inte att det som statistiskt sett kan vara en framgångshistoria (hela mänsklighetens utveckling), kan gömma den enskilda individens olycka.
Rosling säger att människor tenderar att vara för negativa och att våra tankar och handlingar ofta styrs av rädsla. Viirus testade nätpubliken med några frågor i förväg och i svaren kommer denna tendens tydligt fram, vi tänker oftast att allt står litet sämre till än det gör. Den lilla tygtigern i Oskar Pöystis hand som föreställer alla våra rädslor och farhågor är ett skojigt sätt att gestalta dessa mänsklighetens bromsare. Men vi ska inte låta skenet bedra: en sådan räddhågsen tiger i våra sinnen kan leda till ett och annat i fråga om våra handlingar gentemot andra.
Pöysti behandlar mycket skickligt de hjälpmedel han har i sin gestaltning och på slutet får vi ta del av en ”omvänd” diskussion mellan Greta Thunberg och Rosling där Pöysti visar att han också är en utmärkt buktalare! Plötsligt lämnar vi föreläsningsläget och är inne i en livlig dialog. Greta Thunberg-dockan är underbar och debatten tankeväckande och underhållande.
Viirus har planerat att turnera med den lilla föreställningen senare i år och att erbjuda föreställningar för små grupper på beställning. Vad det blir av detta beror helt på epidemins framfart och de nya coronarestriktionerna. Men den strömmade versionen erbjuder också en underhållande stund i hemmets härd, så kanske flera står att vänta?
Foto: Cata Portin
The Loving Memory of Hans Rosling av och med Oskar Pöysti. Viirus. Regi- och dramaturgistöd: Antonia Henn, Ted Forsström. Kostym och rekvisita: Elina Riikonen. Teknik: Atte Pukero. Producent: Hanna Sundman. Strömning den 25.3. Föreställningens språk är engelska.
