En mer djupgående analys av kommunalvalet kommer i sinom tid, men jag tänkte bjuda på några alldeles korta funderingar kring det geografiska och demografiska valresultatet i Helsingfors – några insikter, kanske, som jag tyckte var alldeles intressanta, om än inte helt överraskande.
Utan att göra några mer detaljerade dataanalyser satt jag och lekte med ett antal demografiska kartor för att se hur de motsvarar valresultatet i Helsingfors. Det finns en karta på Yles resultatservice som i olika färger visar vilka partier som blev störst i vilka stadsdelar i Helsingfors i kommunalvalet 2021. Tre färger dominerar: Mörkblått, ljusgrönt och klarrött – med en fläck av vinrött i mitten, och några spridda punkter med ljusblått i nordost.
Lite, men inte mycket, förenklat kan man konstatera att Samlingspartiet dominerar i de välbärgade södra stadsdelarna, samt i norr. De gröna sopar rent i området kring Gammelstadsviken (Hertonäs, Majstad, Vik), samt västerut: det större Berghällområdet, och vidare mot nordost: Mejlans, Brunakärr, Haga, Sockenbacka och Månsas. Gemensamt för dessa områden är att de till stor del är före detta arbetarstadsdelar som gentrifierats och nu är populära bland studerande, unga vuxna, personer i kreativa branscher och medelklassfamiljer.
Intressant är att som en klick i mitten av det gröna sticker Vänsterförbundet ut som största parti i delar av Vallgård och Kottby, Alphyddan, Gumtäkt och Forsby, samt på andra sidan viken i delar av Hertonäs. Gemensamt för dessa områden är att de saknar strandlinje och inhyser fler av stadens hyresbostäder än de omkringliggande gröna områdena, som har fler ägarbostäder. Alphyddan utmärker sig också med en lägre inkomstnivå än de omgivande stadsdelarna.
I öster breder ett stort rött block ut sig från Bocksbacka i väster genom Malm, Rönnbacka, Gårdsbacka, Kvarnbäcken och Ärvings till Mellungsbacka och Nordsjö. Detta är de stadsdelar där SDP fått flest röster. Fläckar av rött uppträder också långt upp i norr i Jakobacka och Stapelstaden, samt i nordväst i Malmgård och Gamlas. I de här områdena sammanfaller tydligt flera faktorer. Det är exakt de områdena i Helsingfors som har högst andel invandrare, lägst inkomstnivå, lägst utbildningsgrad och högst andel socioekonomiskt utsatta invånare. Samtidigt är de här alla områden där också Sannfinländarna klarat sig bra i kommunalvalet: i anslutande Mosabacka och delar av Jakobacka och Stensböle lyser det ljusblått med Sannfinländarna som största parti.
Sammantaget är det knappast några revolutionerande insikter som denna lilla jämförelse föranleder: de rika röstar på Samlingspartiet, de fattiga gör det inte – eller åtminstone i mindre grad. Men att SDP klarar sig så bra i de mindre bemedlade och invandrartäta områdena i östra Helsingfors är anmärkningsvärt. Till och med under ett år då Sannfinländarna gör ett språng i Helsingfors, håller sossarna undan i öst.
En observation jag gjorde under valkvällen var att Vänsterförbundets stöd långsamt dalade ju längre kvällen led. Det här handlar inte bara om förhandsröster versus valdagsröster, utan också i vilken ordning rösträkningen blir klar. Under början av kvällen såg det länge ut som om SDP var på väg att förlora ett mandat och Vänsterförbundet att ta hela två extra mandat. Under kvällens lopp steg inte bara Sannfinländarnas röstetal, utan SDP började stiga och Vänsterförbundet började sjunka. Det beror på att innerstadens röster blev räknade först, och ju fler röster som droppade in från öster, desto mindre blev Vänsterns försprång gentemot SDP, tills sossarna kilade förbi. Intressant är också att se vilka kandidater från Vänsterförbundet som drog röster i vilka stadsdelar. Efter förhandsröster och innerstadsröster, hade kometen Minja Koskela, ung feminist, bloggare, opinionsförfattare och fenomen på sociala medier, nästan dubbelt så många röster som Paavo Arhinmäki. När kvällen var över var skillnaden drygt en femtedel. Arhinmäki är också den enda av Vänsterförbundets synliga kandidater i Helsingfors som riktat in sig på förstäderna. Finlandssvenska Mia Haglund, som glädjande nog kom in i fullmäktige, drog lejonparten av sina över 1 500 röster i innerstaden. Det samma gällde till exempel Mai Kivelä, Petra Malin och Elina Kauppila – representanter för “Berghällsvänstern” som en bekant uttryckte det.
Några kandidater, som Titta Hiltunen och Veronika Honkasalo, drog gott med röster i nordost: Stapelstaden, Mosabacka, Parkstad, antagligen tack vare personliga kopplingar dit. Men det verkar tydligt att en del av Vänsterförbundets kandidater skulle göra gott i att intressera sig mer för levnadsförhållandena i förstäderna i öst och norr, eftersom SDP:s framgång visar att det finns ett tydligt behov av vänsterpolitiska alternativ i de områdena. Exempel på kandidater som lyckades väldigt bra åt de hållen är relativt okända Marja Kaitaniemi, själv hemma i Nordsjö och med ett tydligt Nordsjö-fokus i sin politik, samt Antti Kaajakari, som byggt sin kampanj på att lyfta fram förstäderna. För att inte tala om Frank Muttilainen, obunden på Vänsterns listor i snart 20 år, och återvald stadsfullmäktigeledamot 2021 – själv bosatt i öst och med en långt engagemang för förstäderna.
Problemet är att det verkar finnas en osynlig skiljelinje mellan innerstadsvänstern som fokuserar mer på klimat och värdefrågor, och förstadsvänstern, ofta med tydlig tyngdpunkt på sociala frågor och omedelbara praktiska frågor i vardagen, och i de flesta fall hittar inte innerstadsvänsterns kandidater röstarna i periferin. Nu är det ju i sig bara positivt att det finns olika profiler i ett parti, för breddens skull. Men för att kunna mäta sig med röstmagneterna i partier som Samlingspartiet och Sannfinländarna är det också viktigt att Vänsterförbundet har kandidater som når ut i båda lägren i Helsingfors. Under en valdiskussion häromledes med Mia Haglund, Li Andersson och Vasa-kandidaten Ava Dahlvik slängde jag in en fråga om förstädernas utveckling och levnadsstandard, och fick till svar rätt flummiga floskler om delaktighet, köpcentrum, offentlig konst och fler gågator. Bättre än så måste också Berghällsvänstern prestera för att i nästa kommunalval lyckas knipa det där andra extra mandatet.
Foto: Skärmdump från Yle
