Scenkonstprojektet Konflikt utnyttjar effektivt det strömmade formatets möjligheter och väcker viktiga frågor om vår samtid. I slutändan är den största frågan ändå densamma som förföljt kulturbranschen under det senaste året.
Grunden till föreställningen Konflikt, ett samarbete mellan finlandssvenska Elisa Makarevitch och norska Ole Øwre, är skådespelarnas personliga kopplingar till Israel och Palestina. Hon som halvjudinna, med släkt och vänner i Israel – han som aktivist, med en bakgrund som volontärarbetare i ett palestinskt flyktingläger. Någon renodlad dialog eller debatt kring ämnet uppstår ändå aldrig. I två längre monologer redogör duon visserligen för sina respektive infallsvinklar men snabbt övergår föreställningen istället till att behandla konflikt, eller snarare konflikträdsla, som allmänt fenomen.
Genom föreställningen görs både mer och mindre uppenbara referenser till den grekiska myten om Narcissus – den vackra ynglingen som efter att ha förälskat sig i sin egen spegelbild tynade bort i otillfredsställd längtan – och Echo, nymfen som efter att ha förlorat sin egen röst bara förmådde att upprepa de sista orden av andras tal. Dialogen, eller snarare talet, begränsas i hög utsträckning till upprepningar och ekon, i en frustrerande illustration över vår bristande kommunikationsförmåga.
Under föreställningens första tjugo minuter är skådespelarna inte heller mer än identitetslösa skuggor, inledningsvis omslutna av ett giftgasfärgat dis. När mörkret skingras inleds däremot så småningom en lång vandring med ökande intensitet, genom öde och kala landskap. På varsitt löpband vandrar de fram medan landskapen, i Fabian Nybergs avskalat snygga videodesign, projiceras framför dem. Från rymden, till Sibirien och vidare ut i öknen.
Parallellerna till den eviga konflikten i föreställningens hjärta är tydliga. Makarevitch knyter ihop det judiska folkets många vandringar och längtan efter det historiska hemlandet med den mer allmänmänskliga jakten på trygghet och mening, sökandet efter en fast punkt i en osäker verklighet. Ett hem, om inte fysiskt så åtminstone i tanken.
”Själva idén om själva platsen är ändå viktig. Så den kan jag förklara utan att försvara tänker jag. Eller är en förklaring ändå någon form av försvar?”
Texten är tankeväckande i sin enkelhet, gör flera viktiga poänger utan att ge några självklara svar. De viktiga frågorna om vår samtid lockas fram hos åskådaren, snarare än att explicit ställas från scenen.
Att den rätta stämningen aldrig riktigt infinner sig har mer med formatet än något annat att göra. Visst: strömmad teater är strömmad teater och produktionen utnyttjar effektivt de möjligheter som formatet ger, till exempel möjligheten till olika vinklar, men ändå är det svårt att tänka bort den barriär som skärmen utgör, framför allt under den suggestiva inledningen. De brinnande aktuella frågor som texten väcker ersätts oundvikligen med densamma som har förföljt så många av oss det senaste året: när kommer vi att få se levande teater igen? Slutets trånande Narcissus-blickar är svåra att inte känna igen sig i, efter ett år utanför teatersalongerna. Jag unnar både Viirus och gruppen bakom Konflikt en snar återkomst till den större scenen.
Konflikt (Viirus Guest)
Av: Elisa Makarevitch, Amanda Martikainen, Fabian Nyberg, Rasmus Slätis och Ole Øwre Text: Elisa Makarevitch och Ole Øwre samt utdrag ur Metamorfoser av Ovidius Regi: Rasmus Slätis
Medverkande: Elisa Makarevitch och Ole Øwre
Animation, rums- och bilddesign: Fabian Nyberg
Komposition och ljuddesign: Amanda Martikainen
Koreografisk handledning: Lidia Bäck
Samproduktion med Hangö Teaterträff. Hade premiär 3.6 2021.
