Det dolda och det farliga

av Amanda Saveland

I den fornnordiska mytologin finns en dödsgudinna som förvisats av Oden till ”den mörka platsen” Nifelheim. Hennes namn är Hel, vilket tros härstamma från urgermanskans helan. Ett ord som betyder att dölja, eller att gömma undan. Hel har enligt myten ett ansikte i två färger. Den ena halvan beskrivs som ”människofärgad”. Den andra som svart. Denna andrafiering – av det svarta såväl som av flickan som förvisas till dödsriket – är ett av många exempel som Mara Lee tar upp i sin nya bok Främlingsfigurer för att visa på den makt och det våld som kan finnas inskrivet i bildspråket.

Precis som Hels namn har Främlingsfigurer med det dolda att göra. Med det farliga som inte uttryckligen sägs vara farligt, utan det som gör saker med oss i skymundan. Nedärvda bilder, maskerade betydelser och liknelser vars enkla som kan få det bokstavliga att verka betydligt oskyldigare än vad det är i verkligheten.   

”Ett av språkets viktigaste redskap är dess retoriska figurer”, konstaterar Lee i inledningen av boken. ”Med deras hjälp kan språket ladda, förstärka, förstora, överdriva, förminska, förneka, ta tillbaka, förakta, ljuga och låtsas. Detta, i samma gest som var och en av oss kan dra tillbaka handen och säga: »Jag menade det inte. Det var bara tomma ord.«”

Ord är på så vis varken tomma eller oskyldiga. De innehåller mening som inte bara speglar utan även skapar verklighet – vilket Lee tidigare har behandlat såväl i sin doktorsavhandling i litterär gestaltning, När andra skriver (2014), som i sin senaste bok Kärleken och hatet (2018). När hon nu återvänder till temat är det delvis genom tidigare utgivet material. Formen växlar mellan essä, fiktion och poesi. Här finns en skräcknovell som tidigare sänts som radioteater, en dikt som skrevs efter ett debutantseminarium år 2000 och en essä om det problematiska användandet av natten som metafor i Virginia Woolfs ”Street Haunting” (en text som även figurerade i Kärleken och hatet).

Det mångsidiga materialet ter sig ibland lite spretigt. Eller snarare som att hoppen mellan dem stundvis går för fort. Det är nämligen inte bara formerna som växlar. Genom boken rör vi oss i snabb takt från mytologiska väsen till Frankensteins monster, mellan Woolfs metaforer och Ovidius Metamorfoser. Det blir inte så många fördjupningar, vilket är synd, då nedslagen som Lee gör i stort sett utan undantag är knivskarpa. Man vill ha mer. Vilket i grund och botten är ett väldigt gott betyg för boken.

Ett av huvudspåren i Främlingsfigurer handlar om kärlek i relation till rasism. Om hur de känslor som hör samman med det inte enbart går att förklara med hat och främlingsfientlighet – utan även måste förstås genom det som vanligtvis brukar framhållas som rasismens antagonist. Lee framhåller att kärlek, begär och välvilja kan ge uttryck för rasism på ett sätt som är precis lika förödande som hatet. Kanske på vissa plan värre, just för att det rör sig om våld som förkläs i något annat.

Främlingsfigurer visar med skärpa upp de innebörder som finns maskerade i språket. Det enda som finns att invända är återigen att man vill ha mer.

Mara Lee:
Främlingsfigurer.
Albert Bonniers förlag, 2021

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.