Tankar om film: Gåtfulla filmer med få ledstänger

av Mio Lindman

Jag har nedsatt syn och ramlar titt som tätt in i situationer där jag har svårigheter att omedelbart gestalta vad något är. Jag måste ständigt ifrågasätta vad jag ser och hur jag ser – och att det är en hel del jag inte ser. Är det jag skymtar där långt borta en människa eller en stolpe, ser jag en bekant fladdra förbi? Pinsamma situationer uppstår och frustrationen sjuder, men ibland kan en sorts förundran inställa sig, där jag reflekterar över relationen mellan seende och förståelse, förankringen i rummet och i rörelsen.

Förundran förknippar jag också med det slags film som jag, knappast av en slump, dras till: verk som inte bara riggar upp en spännande berättelse att försvinna in i utan som på olika sätt laborerar utifrån bildernas logik. Där, i filmen, blir famlandet efter ledstänger  tankeväckande och eggande för fantasin.

Med detta inte sagt att filmen låter en luta sig bekvämt tillbaka och utforska saker utan att själv bli ifrågasatt. Bra film kan vara hur unsettling som helst, titta tillbaka – tänk bara på ­Michael Hanekes Caché.

Att se film är, för mig, ett sätt att pröva och ompröva mitt eget sätt att se, känna och uppfatta. Av det här skälet har jag funderat en del på filmen som ett medium som på sina egna villkor, på ett annat sätt än litteraturen, leder oss in i främmande och bekanta världar där vi orienterar oss med bildernas och ljudens hjälp.

För ett tag sen såg jag via den utmärkta strömningstjänsten MUBI Angela Schanelecs Der traumhafte Weg (The Dreamed Path, 2016). Jag drabbades av det associativa och gåtfulla i berättandet, inte minst att Schanelec hämtar inspiration från stramheten hos Bresson, men där dennes stränghet byts ut mot en mera lekfull hållning.

Filmen inleds med att ett ungt par som spelar musik nånstans i Grekland. Han är engelsman, hon tyska. Det är tidigt åttiotal. Sol och vackert, det ser romantiskt ut – tänk: Before Sunrise. Människor vandrar förbi. En basker fylls med pengar. Strax skiftar stämingen. Några politiker står på en parkeringsplats och talar om Europa. Ett telefonsamtal. Laddning. Man anar snart att paret går igenom svårigheter. Engelsmannens mamma har varit med om en olycka, och sedan dör hon. Plötsligt kretsar berättelsen kring ett annat par, en antropolog och en skådespelerska. Nu är det 2000-tal. Hon vill skiljas, de har en dotter. Personerna från tidigare dyker upp igen, men det sker inte i form av de där meningsbärande slumpmässigheterna som ofta finns i filmer, utan de finns med på ett drömskt sätt, utan stora åthävor.

Der traumhafte Weg tycks med flit skära av alla sätt att göra oss föreställningar om vad som är på gång, vad personerna känner. Resultatet ter sig djupt depressivt, som att träda in i meningsförlustens värld, för att eventuellt landa någon annanstans.

Schanelec har regisserat film sedan 1990-talet och vad jag vet är hon ingen megakändis ens inom indiefilmen. Kanske har hennes verk fått större spridning i och med att hon 2019 med filmen Ich war zuhause, aber (I Was at Home, But…) fick en silverbjörn för bästa regissör på Berlinalefestivalen.

Ich war zuhause, aber (en titel som sägs vara inspirerad av en Ozu-film från 1930-talet). är inledningsvis så tyst att jag får lägga örat intill ljudkällan. En trettonårig pojke har varit försvunnen, men kommer tillbaka hem. Vi ser honom ta av sig skorna. Mamman, Astrid, störtar uppför en trappa, in i rummet, omfamnar pojken. Denna kvinna, subtilt gestaltad av Maren Eggert, är tyngd av något. Av makens död, försår man sen när hon, nästan som i en tårdrypande melodram, befinner sig vid hans grav på en mörk kyrkogård. I bakgrunden spelas en cover av David Bowies ”Let’s dance”, vilket i ännu högre grad gör scenen underlig.

Greppet är ändå oftast vardagligt. I ett par tablåer parlamenterar Astrid med en butter man som hon köpt en risig cykel av. Hon känner sig lurad, och sårar mannen genom att säga att cykeln är ”Schrott”. Astrids uppdämda känslor visar sig också bland annat när hon träffar en bekant, en filmregissör som fått anställning i Berlin. Astrid, som bara sett några scener ur hans senaste film, störtar ut i en monolog om att hans film är djupt omoralisk, att allt skådespeleri är falskt. Etc. Scenen andas en oresonlighet som jag bra känner igen från verkligheten men sällan ser på film.

Schanelec bryter upp de vanemässiga filmstrukturerna. Hon låter tittaren associera. En stor del av filmen upptas av att sonen i skolan repeterar Hamlet. Barnens ibland stolpiga, ibland inlevelsefulla recitationer är förvånansvärt engagerande, Shakespeares text levande, snarare än sliten, just eftersom tittaren frågar sig: hur förhåller sig Hamlet till Astrid och hennes son?

Med en inledning och avslutning som förläggs till sagans eller den (kvasi?)religiösa symbolikens land lämnar Ich war zuhause, aber det fullständigt anonyma Berlin som vi i övrigt mestadels befinner oss. Detta väcker nya frågor om vad filmen egentligen handlar om, och i vilket ljus man ska förstå den suggestiva titeln, de kluriga metakommentarerna om konst, samt spänningarna i den familj som står i centrum.

I båda dessa filmer måste man använda sin egen fantasi för att orientera sig. Schanelec slungar en in i scener där vi knappt vet något om personerna som syns på bild. Vanligtvis karvar filmer ut begripliga utsnitt i form av igenkännbara händelser – en grej leder till en annan, divserse saker följer av det, den klassiska bågen – men här är denna emotionella och kronologiska logik delvis upplöst.

I Bressons anda tycker Schanelec om att filma en scen så att det är bara händer som syns i bild, eller fötter. Ibland syns personerna bara på långt avstånd i en miljö som filmen tvärt hoppat in i. Schanelec tycks göra allt för att låta bli att skapa illusionen av ett ‘här’ och ett ‘nu’, just det som de flesta filmer försöker göra (exempelvis genom att minutiöst fånga tidstrogna detaljer). För egen del tycker jag att det är vad som gör hennes filmer fräscha. Hon skalar bort de bekanta ramarna och gestaltar situationer med bilder som inte följer de invanda mönstren, med beskrivningar av relationen mellan människor som inte lutar sig mot bekanta psykologiska mallar.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.