Levande och känslig Strindberg på Svenska Teatern

av Lukas Lundin

Ett drömspel, i Carl Knifs nyuppsättning, är en fängslande och stilren  teaterupplevelse. På Svenska Teaterns scen blir både Strindberg och hans  samhällskritik levande.  

Pjäsen, August Strindbergs ”största smärtas barn”, har under sina första 120 år fått ett rykte om sig  som ökänt svår att sätta upp på teaterscenen. Det är en febrig, drömsk och ologisk berättelse;  miljöer förändras och byter plats, karaktärer försvinner, delas och flyter in i varandra. Tid och rum  existerar inte överhuvudtaget.

I centrum står gudadottern Agnes, nedstigen till jorden för att uppleva människorna och deras  levnadsvillkor – som visar sig vara långt ifrån behagliga, eller ens begripliga. Äktenskapet,  arbetslivet och den akademiska världen får sig alla en släng av den strindbergska sleven, i en  samhällskritik som trots det drömska skenet aldrig tappar kontakten med verkligheten. Det är synd  om människorna, blir Strindbergs och Agnes mantra genom pjäsen.

Trots utmaningarna har Carl Knif i sin uppsättning valt att förbli originaltexten trogen, han låter  den till och med stå i centrum. Samtidigt låter han skådespelarna behålla en hälsosam distans till de  mer daterade, högtravande och självupptagna sidorna av Strindbergs smärta. Skådespelarnas  minspel och rörelsemönster blir stundtals nästan en parallell handling, som ändå aldrig distraherar  från Strindbergs text – tvärtom bibehålls den drömska stämningen också under sekvenser, som  i en annan uppsättning lätt kunde bryta förtrollningen.

Carl Knifs uppsättning av Ett drömspel är en sällsynt välputsad föreställning, där alla element lyfter  varandra och texten till en fungerande helhet. Koreografin, den centrala delen i Knifs arbetsmetod,  är enkel men dynamisk, den känns mänsklig och naturlig. Agnes (Oksana Lommi) sticker ständigt  ut, både genom sitt naturliga utseende – i kontrast till den övriga ensemblens vitsminkade ansikten  och kajalsvärtade ögon – och genom sitt rörelsemönster. Medan människorna runt omkring henne  ofta rör sig ryckigt, nästan klumpigt, är gudadotterns rörelser mjukare, mer flytande.

Miljön är, genom Erik Salvesens scenografi, återhållsam men stilren. Den enkla rekvisitan används  kreativt: en stege fungerar både som Fingals grotta och sträckbänk, ett bord används både som  talarstol och metafor för samlevnadens bördor – den självuppoffrande advokatens (Patrick Henriksens) allt tyngre kors. Scenen domineras ändå av ett silverglittrande klot, inneslutet av två ringar, som står i centrum under viktiga delar av föreställningen, bland annat den effektfulla slutscenen. Också annars är det ständigt närvarande, på scenen och i karaktärernas medvetanden,  som ett slags symbol för de stackars människornas längtan efter svar och mening.

Ett drömspel, i grunden en ambitiös dissekering av samhället och mänskligheten, ställer också stora krav på gestaltningen av karaktärerna. Även skådespeleriet är i Knifs uppsättning tack och lov smakfullt återhållsamt. Ingen av skådespelarna tar egentligen någon större plats, även om svenska Riksteaterns Mårten Andersson och Per Burell nog imponerar med träffsäkert minspel och komisk tajming. Istället övertygar hela ensemblen mest i samspelet med varandra, där de  välkoreograferade rörelserna och den vältajmade dialogen ger en extra krydda. I synnerhet  äktenskapsscenerna mellan Lommi och Henriksens advokat är lysande.

Lommi och Andersson, som Agnes respektive den ständigt återkommande officeren, är de enda som spelar samma roll genom hela föreställningen. De andra aktörerna slinker ständigt in och ut från scenen och handlingen som nya men allt mer bekanta karaktärer: jurister och dekaner, kolbärare och poeter, den ena mer tragisk än den andra. Det är sannerligen synd om människorna – då som nu. Informationssamhällets och den moderna kapitalismens framväxt gör till och med mycket av Strindbergs kritik av lönearbetet och mänsklighetens avigsidor mer aktuell idag än för 120 år sedan. Den besvikna humanisten hittar mycket att både le och skaka på huvudet åt i Ett drömspel.

Carl Knifs levande nyuppsättning träffar med andra ord rätt, både i tiden och på scenen. Det är en  intellektuell men känslig tolkning som kärnfullt fångar den krassa humorn och svidande samhällskritiken i pjäsens hjärta. Slutresultatet är både fängslande och tankeväckande.

 

Svenska teatern: Ett drömspel
Baserar sig på Ett drömspel av August Strindberg
Regi och koreografi: Carl Knif. Scenografi: Erik Salvesen. Kostym: Karoliina Koiso-Kanttila. Ljus: Jukka  Huitila. Ljud: Janne Hast. Mask och hår: Tiitta Stoor. Manusbearbetning: Kristofer Möller och Carl Knif. På scenen: Mårten Andersson, Per Burell, Patrick Henriksen, Oksana Lommi, Pekka Louhio och Dennis  Nylund. Samarbete mellan Svenska Teatern, Carl Knif Company och Riksteatern.  Premiär på Svenska Teatern 8.9. Spelar fram till december 2021.

Foto: Cata Portin

Lämna en kommentar