Lustfylld mångstämmighet

av Sebastian Johans

Gräsmattan är uttorkad så när som på nässlorna som växer under barnens studsmatta, som inte kan användas i längre intervaller än fem minuter på grund av hettan. Klipporna dallrar av värme och havet är lägre än normalt. Det råder eldningsförbud och om man orkar slå på tv:n, eller knacka igång ett hackigt internet i telefonen, och uppdatera sig om de amerikanska bränderna så förstår man varför. Min hustru svär i skuggan under luftvärmepumpen och ringer svärfar och påminner honom om att dricka tillräckligt. Själv mår jag som en prins. Jag älskar den tryckande och uppenbart onaturliga värmen.

Men visst, det är en kluven känsla. Det är nästan som att man kan höra porlet från isbergen som smälter. Algerna vid bryggan när det blåser från fel håll är inte heller så trevliga. Men vinden ändrar ju ofta riktning, så det blir aldrig något egentligt problem. Jag skulle förstås stoiskt byta superhettan mot en vanlig kall sommar om det bara gjorde människans alla ekologiska ogärningar ogjorda, men det går ju inte.

Och från mitt perspektiv tar jag gärna några medelhavssomrar på vägen mot undergång.

Lite samma, dubbla känsla hittar jag hos Metha Skog i diktsamlingen Avståndet från näbb till borterst hörbara läte.  Diktjaget – eller snarare jagen i en mångstämmig kör – blickar ut över världen och den mänskliga gemenskapen och noterar lugnt den ena smått beklämmande saken efter den andra. Det förgängliga, tiden som bara går, ensamheten, klimatet som rasar samman, havet som ska stiga.

Till och med i sak muntra bilder, som en hund som gläfsande rusar ut på en brygga och lockar till skratt, får något melankoliskt över sig, och landar i ett lite distanserat hummande: ”Och jag slås av samma tanklöshet//Fullt påklädd soltorkad hemåt dröjande/Med subjektiva dagslängders punktlighet/Om någon oförutsedd skulle inträffa”.

Det är absolut inga klagande dikter, apokalypsen står snarare på agendan än skymtar i horisonten, och den sipprar liksom in mellan alla rader.

Men precis som klimatkollapsens dallrande hetta fyller mig med en paradoxal glädje skvimpar något lustfyllt omkring i Skogs, som vanligt grafiskt mycket elegant kontrollerade, rader. Skog har roligt när hon skriver, eller låter i varje fall sin kör av röster gripa tag i orden på ett sätt som förmedlar lust och nöje. Det de ser är kanske inte upplyftande, men de ser det på ett sätt som är fyllt av njutning.

Dubbelheten eller mångtydigheten är också högst bokstavlig hos Skog. Små språkliga glidningar och sprakande sammansatta ord förefaller till och med som den motor som får samlingens röster att formulera sig.

Kanske skulle man kunna säga att den språkliga snickarglädjen ställer sig i vägen för läsningen, att man efter ett tag börjar låta blicken flyta över sidorna i jakt på nästa spraksticka, för att man så säkert vet att den kommer. Men jag tror ändå inte det. Skog har kontroll över sina infall, och det går ju inte att förneka sig glädjen i ord som ”muttrandefrihet” eller ”människorättstavning”, eller i den slående effekten när ett ”tag” blir ett ”jag”:

Försvara sin sömn med att orka ett litet jag till
Inte försova sina fjäderlätta fotavtryck igen

Stiga upp högre utan ny sömn att falla i

Skog kultiverar sina darlings istället för att slå ihjäl dem. Det är en farlig metod men i sin nionde diktsamling behärskar hon den kanske till och med ännu bättre än hon gjort tidigare. Som läsare smittas jag av nöjet. På något sätt känner jag dessutom en gnutta mindre skuld när jag lägger ifrån mig boken och fortsätter jobba på min undergångsbränna.

Metha Skog:
Avståndet från näbb till borterst hörbara läte.
Ellips, 2021.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.