Republik genom våld eller bildning?

av Arvi Särkelä

Ralph Waldo Emerson skiljde mellan två sätt att skapa en republik. Medborgarna kan slakta kungarna. Eller så gör de sig själva till kungar.

Belastande för den första metoden är att republikens kulturella reproduktion blir beroende av att konstant skapa nya kungar att slänga i giljotinen. Den andra metodens nackdel är däremot att republiken gör sig till ett våldsfritt och individuellt frigörande bildningsprojekt, vilket stundom utmanar det kapitalistiska samhällets ackumulationstvång.

På sin hundrade födelsedag gav republiken nordost om Östersjön sig själv i födelsedagspresent ett stadsbibliotek. Ett arkitektoniskt mästerverk, ett queert offentligt rum, där var och en inte bara är formellt välkommen utan också ska kunna känna sig välkommen, känna sig hemma i bildningen. Rummet är kontinuerligt, men ändå uppspjälkat, så att medborgaren, eller den papperslösa, har översikt men också alltid kan gömma sig. Här är hen varken underkastad monumentala maktsymboler eller exponerad som individ. Hen är som enskilt unikt väsen, tillsammans med andra enskilda unika väsen, kung eller drottning eller drung eller kuttning över det allmänna. Förflyttar hen sig upp till översta våningen och blickar ut genom fönstret mot väst, finner hen sig stå mittemot republikens representativa församling – och på samma höjd!

Under mitt besök i Helsingfors i augusti fick jag besök av en fransk arkitekt. I Ode berördes hon, medborgare i la Cinquième République, till tårar. Att en läsesal där någon läste filosofi kunde ha samma gestalt som en spelsal där en annan spelade PlayStation! Vänsterrepublikanism matérialisé! – Själv visste jag däremot inte om jag skulle gråta (av helt andra skäl) eller skratta. Men kusligheten fick mig att skälva till.

Under mitt besök träffade jag nämligen också kollegor från Helsingfors universitet. Enskilda till doktor och docent titulerade väsen med vilka jag, oberoende av varandra, gång efter annan fann mig diskutera frågan ”Existerar Helsingfors universitet?” — Ingen var riktigt säker.

Under mitt besök skriver också Reetta Räty i sin kolumnYLE att det i en tid som betonar kontroll, effektivitet och tävling skulle vara underbart om universiteten rodde motströms och bedömde framgång enligt egna måttstockar; att universiteten skulle erbjuda studenterna ”gemensamma upptäcktsresor i okända vatten, tid för sökande”. – Ja! Varför inte? Redan Machiavelli visste att varje republik lever av motmakten som utövas av motsträviga medborgare. Universitetet kan ses som ett sätt att institutionalisera sådan motmakt och kanalisera den som bildning i stället för våld. I bästa fall kan universitetet vara en institution som inte bara erbjuder sådan transformativ motmakt, utan sprider förnuftiga, icke-våldsamma motmaktsmetoder i samhället i stort, ger studenter en erfarenhet av att ha gjort något annat i sina liv än att tävla, prestera, antagonisera.

Men för att drömma om en sådan kritisk bildningsinstitution i republiken Finland, skulle universitetet först få lov att existera. Bara det som kan reproducera sig, upprätthålla sin existens, kan också transformera.

Däremot pekar professorn i biomedicin Jukka Westermarck på Undervisnings- och kulturministeriets särprägel: ”Till skillnad från alla andra ministerier, vilka strävar till att främja omständigheterna på sina förvaltningsområden, ser UKM som sitt uppdrag att medvetet försämra dem.”

För att vetenskap, forskning, högre bildning kunde bidra till att fredligt transformera samhället, borde det kunna reproducera åtminstone sina egna institutioner. Men med minister Kurvinens och överdirektör Jääskeläinens ledningsstil kan forskarna knappt längre delta i gestaltningen av sin egen institution. Westermarck, medlem av Finlands vetenskapsakademi, sammanfattar en allmänt delad desillusionering: ”… jag har fullständigt förlorat hoppet om en konstruktiv dialog – eller ens om att regeringen skulle lyssna på forskarna om forskningens nuläge i Finland och hur det borde förändras.” Ironin är bitter. Institutionen som skulle smida och sprida verktygen till fredlig samhällelig transformation har berövats möjligheten att reproducera sig själv med icke-våldsamma metoder.

Westermarck förklarar vår lilla republiks fullständigt uppfuckade universitetspolitik med kortsiktig, egoistisk politisk kalkyl. Sådan må förekomma. Men också politiker handlar under omständigheternas tvång. Och de omständigheterna är själva antagonistiska, våldsamma. Och de omständigheterna föder och främjar nihilistiska ledare som Jääskeläinen, som ASAP borde få alterneringsledigt för att läsa Machiavelli. Det handlar alltså först och främst om att sätta stopp på våldsspiralen. Det handlar om att försvara fredlig social reproduktion, med all dess kritiska, transformativa potential, mot våldsam kapitalackumulation, inklusive dess konsekvens, meningslöst lidande. Det försvaret ligger i alla deras intresse som föredrar att finna mening i sitt lidande. Det försvaret ingår i en bildningsrepubliks ständiga uppdrag, åtminstone så länge den underkastas kapitalets ackumulationstvång.

Ode är kusligt. En hägring i ett öde bildningslandskap. Ett vänligt mänskligt anlete mot en kall mekaniskt örfilande robothand. Men också en påminnelse om att försvarsarbetet inte är omöjligt. Omständigheterna som födde Ode är de samma som fött Jääskeläinen. Kommer Finland att förtjäna Ode? Kommer detta arkitektoniska mästerverk någonsin att bli en gåva som en suverän republik ger till sig själv eller kommer det att förbli ett stycke otäck propaganda i ett land som inte tål sin egen bildning? Behöver republiken Finland toppforskarkungar för att slänga dem i marknadsgiljotinen om och om igen?

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.