Basinkomst i coronakrisens skugga

av Jan Otto Andersson

Den pågående pandemin har satt basinkomst på agendan. Hur ser diskussionen ut? Mot vilka sorters utmaningar skulle basinkomsten svara? Hur kunde den göras genomförbar? Jan Otto Andersson, som dryftat fenomenet under flera decennier, skriver.

Basinkomst – ett penningbidrag som delas ut till alla invånare utan krav på motprestation – har aldrig diskuterats så ivrigt och så globalt som nu. Söker man efter ”basic income covid-19” på nätet finns det inget slut på hur många träffar man får. Detsamma gäller om man väljer till exempel ”basic income Biden”, ”basic income pope”, ”basic income India” eller ”basic income Davos”. Under coronakrisen har flera länder – med USA i spetsen – lindrat inkomstbortfallet genom att dela ut penningstöd till personer, familjer och företag. Begrepp som ’helikopterpengar’ och ’money for nothing’ har plötsligt nått en bred allmänhet. Basinkomstanhängarna har inte varit sena att framhålla att just ett ovillkorligt inkomstbidrag skulle vara ett effektivt sätt att ge hjälp och skapa trygghet i en krissituation. Samtidigt har man poängterat alla de andra fördelar som en basinkomst innebär. Många har påpekat att de förändringar i arbetslivet som den ”fjärde” industriella revolutionen, baserad på artificiell intelligens och robotik, leder till, enklast kan bemötas med en basinkomst.

Basinkomst på agendan i Sydkorea
Ett exempel är Sydkorea. Lee ­Jae-myung är guvernör i Gyeonggi-provinsen och det styrande Demokratiska partiets troliga kandidat i det förestående presidentvalet. Han har blivit omåttligt populär efter att ha genomfört ett ”ungdomsbidrag” och en ”katastrofpeng” i samband med pandemin. Mottagarna har fått en lokal valuta som de inom en viss tid kan använda i provinsens affärer. Inför presidentvalet har Lee lovat en miljon won (870 dollar) per år åt varje sydkorean och den dubbla summan för ungdomar mellan 19 och 29 år. Att Lee menar allvar med sitt förslag är säkert. När han var borgmästare i miljonstaden Seongnam hungerstrejkade han mot centralregeringen för att genomdriva ett ”ungdomsbidrag” i staden.

En miljon won per år är ju en ganska liten summa, och ett nybildat basinkomstparti driver därför på ett månatligt bidrag kombinerat med ett antal socialförsäkringar. Det viktigaste oppositionspartiet, högerpartiet ”Folkmakt”, har svarat genom att föreslå en negativ inkomstskatt, det vill säga en variant av basinkomst. Det är därför möjligt att Sydkorea som det första landet lanserar en basinkomst på nationell nivå. (Iran införde en egenartad basinkomst 2011, men den har avvecklats efter ett allt starkare konservativt motstånd och USA-ledda ekonomiska sanktioner mot landet.) Korea har inte ett socialskyddssystem av europeisk typ. Socialskyddets andel av nationalinkomsten är tre gånger lägre än Finlands. En basinkomst är ett rimligt steg på vägen till en koreansk välfärdsstat.

Högerstöd för basinkomst
Det är inte bara inom den rödgröna vänstern som man vädrat morgonluft för basinkomstidén. Den har diskuterats på allvar också inom utpräglat neoliberala kretsar. Tom ­McDowell har skrivit ett intressant bidrag till årets BIEN-konferens: ”Basic Income and the Legitimization Crisis of Neoliberalism”. Han ser basinkomst som ett tänkbart sätt att rädda neoliberalismen utan att behöva gripa till auktoritära metoder. Det neoliberala teoretiska paradigmet har ju förlorat sin lyskraft genom finanskrisen, de växande inkomst- och förmögenhetsskillnaderna och nu också på grund av coronapandemin. Den skadskjutna marknadsliberala ideologin har begränsade möjligheter att legitimera sig. Kan basinkomst vara det efterlängtade halmstrået? Hur ställer sig vänstern till en sådan vändning?

Två av neoliberalismens främsta talförare, Friedrich Hayek och Milton­ Friedman, såg en negativ inkomstskatt som det bästa sättet att förena sociala inkomstöverföringar med marknadsekonomi. En ovillkorlig basinkomst var alternativet till den framväxande välfärdsstat som de fruktade. Idag debatteras basinkomst på allvar bland miljonärerna i Silicon Valley, liksom på World Economic Forums möten i Davos. Man föreställer sig att den ”fjärde” industriella revolutionen, genom artificiell intelligens och robotik, kommer att påverka arbetslivet så radikalt att en basinkomst blir en nödvändighet.

Tabubelagd basinkomst i Sverige
Världsbanken har gett ut en omfattande rapport, Exploring Universal­ Basic Income, som analyserar för- och nackdelar i fem olika kategorier av länder. En rapport från Internationella Valutafonden kom till att Indien kunde finansiera en basinkomst genom att slopa subventioneringen av bränslen och andra förnödenheter. (Som man ju tidigare hade gjort i Iran!) Att basinkomsten inte bara är en radikal dagdröm visas av att den nyliberala Washington-konsensusens centrala institutioner nu tagit idén på allvar.

I ett land är emellertid basinkomst fortfarande så gott som tabubelagt. Landet är Sverige. Mauro Zamboni, verksam vid Stockholms universitet, har publicerat artikeln ”Basic income in the Swedish legislative debate: The forbidden topic”. Zamboni försöker förstå varför basinkomst inte ens under coronapandemin har aktualiserats i de politiska diskussionerna. Hans förklaring åberopar den svenska kulturen; den lutherska synen på arbete och tiggeri, den socialdemokratiska arbetslinjen och de många statliga verk som, var för sig, fått en speciell lagstadgad uppgift att ta hand om medborgarnas skiftande behov. Kopplingen mellan medborgaren och staten ska vara så tät som möjligt. Att ge klienterna full frihet att själva bestämma över hur de ska leva hör inte till ideologin.

När Zamboni försöker förklara varför situationen är en annan i Finland betonar han det ortodoxa inflytandet. Den förklaringen är nog alltför långsökt. Månne inte de folkdemokratiska och centerpartistiska traditionerna, Folkpensionsanstaltens centrala ställning i det finska socialskyddssystemet och basinkomstförespråkarnas betydligt större politiska realism, spelat en mer avgörande roll? Den realistiska och pragmatiska hållningen framkommer tydligt i två nya doktorsavhandlingar och i en slutrapport över basinkomstförsöket, som nyss publicerats.

Basinkomst som svar på utmaningar
Johanna Perkiös avhandling Framing Basic Income in Finnish Politics ger en gedigen översikt över basinkomstdiskussionerna i Finland. Hon beskriver hur förespråkarna efter 1990-talskrisen anpassade sig till den rådande agendan och motiverade idén med statsekonomiska och aktiveringspolitiska argument. Man har begränsat sig till arbetsmarknadspolitiska och socialskyddsbyråkratiska frågeställningar, vilket passat politikerna, men som betytt att den principiella diskussionen om basinkomstens förändringspotential kommit i skymundan. Idén har urvattnats till att bli detaljjusteringar i det rådande socialpolitiska systemet. Perkiö har i Vasemmistofoorumi-skriften Talous ekologisen kriisin aikana, föreslagit att en ”social dividend” (en liten basinkomst) skulle tas i bruk i samband med en ekologisk omställning.

Ville-Veikko Pulkkas avhandling, Social Policy 4.0? Empirical Insights into the Future of Work and Social Policy in the Digital Economy, ställer frågan om huruvida basinkomst är ett bra svar på de utmaningar som den ”fjärde” industriella revolutionen innebär: större arbetslöshetsrisker och växande inkomstskillnader. Han finner att finländarna inte är särskilt ängsliga för vad den teknologiska framtiden kommer att föra med sig. Samma surveystudier visar att stödet för en basinkomstreform varierar kraftigt med hur frågan har ramats in. Själv tänker sig Pulkka en stegvis övergång till ett socialskydd i riktning mot en basinkomst. I en ambitiös simulering av utvecklingen i 28 EU-länder framgår att en basinkomst skulle vara svår att finansiera om det uppstår en betydande teknologisk arbetslöshet. Slutsatsen kan vara riktig, men kalkylen beaktar inte den produktivitets- och inkomsthöjning som väntas bli följden av den nya teknologins genombrott.

Den slutrapport som i antologiform publicerats av forskarna som genomfört och utvärderat Sipiläregeringens basinkomstexperiment är nu tillgänglig för en global publik. Experimenting with Unconditional Basic Income. Lessons from the Finnish BI Experiment 2017-2018 är ett bra exempel på den pragmatiska hållningen. Resultaten, som obetingat bekräftar basinkomstens hälsomässiga och emancipatoriska fördelar, presenteras ingående och mångsidigt. Det avslutande bidraget av försöksledaren Olli Kangas ger ändå en pessimistisk bild av möjligheterna att genomföra en basinkomstreform i Finland.

Han ifrågasätter först och främst de politiska och strategiska förutsättningarna. De största partierna och arbetsmarknadsorganisationerna är ointresserade eller avogt inställda. Det finns inte heller en tillräckligt stark organisering av förespråkarna för att upprätthålla det politiska trycket. Kangas diskuterar också de institutionella förutsättningarna och finner problem på grund av de fondbaserade inkomstrelaterade systemen, liksom i förhållande till EU:s och kommunernas roller. Han överskattar antagligen problemen och underskattar de möjligheter som det digitala inkomstregistret (nationell elektronisk databas för uppgifter om förvärvsinkomster, pensioner och förmåner) kan komma att ge. Allmänhetens beredskap att omfatta idén och hur basinkomsten kommer att påverka beteendet intresserar också Kangas. Han är försiktig i sina bedömningar, men hoppas att effekterna på livskvaliteten kommer att bli avgörande till fördel för en basinkomst.

Ekologiskt hållbar basinkomst?
En aspekt på basinkomst, som tillfälligt kommit i skymundan på grund av covid-19, är vilken roll den kan spela i samband med den nödvändiga ekologiska omställningen. Är en full basinkomst – en basinkomst som är tillräcklig för att leva på – förenlig med en nertrappning av masskonsumtionen och den ekonomiska tillväxten? En hurudan basinkomst skulle bäst lämpa sig för ekologisk hållbarhet? När jag på 1980-talet skrev om basinkomst förde jag fram tanken på en modest ovillkorlig ’medborgarinkomst’ kombinerad med en ’medborgarlön’ för aktiviteter inom den tredje sektorn. Samma tanke kunde idag formuleras som en ’social dividend’ och en ’delaktighetsinkomst’. Det är antagligen politiskt framkomligt att bekosta en dividend för alla med medel från miljöskatter och inkomster från den nya teknologin, samtidigt som det är möjligt att avtala om en delaktighetsinkomst/medborgarlön för dem som åtar sig att göra samhällsnyttiga insatser utanför den offentliga eller marknadsstyrda sektorn. Att gå in för en social dividend i kombination med en delaktighetspeng kan vara politisk realism. Det skulle stöda nya hållbarare arbets- och levnadsvanor. N

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.