Groths ofulländade men njutbara teaterhantverk

av Janne Wass

Det finns ingen dramatiker i Svenskfinland som kan mäta sig med Joakim Groth då det gäller att skriva dialog. Han besitter en fenomenal förmåga att skriva dialog som låter som folk talar. Som regissör är han, enligt min helt personliga åsikt, som bäst då han är som mest avskalad. Som i Teater Mars uppsättning Reine. Så gott som renons på scenografi och rekvisita, är det en rad stolar, en kaffeservis och mobiltelefoner som de enda egentliga scenelementen. Eller de egentliga scenelementen är det urstarka gardet av skådespelare, många av dem gamla trotjänare i Groths universum. Max Bremer, Robert Enckell, Nina Hukkinen (bilden), Niklas Häggblom, Åsa Nybo, Marika Parkkomäki och Åsa Wallenius kan varandra och Groth utan och innan, och Dick Idman är inte heller precis obekant med gänget. Ny i ekvationen är Omar Albajare (bilden), som spelar en av nyckelrollerna. 

Det är härligt med teater där texten och skådespelararbetet ges all fokus, och att man som åskådare besparas de distraktioner som diverse scenlösningar ibland kan fungera som. 

I programbladet skriver Groth att han delvis inspirerats av Shakespeare, och visst tittar Kung Lear fram där i Idmans gestalt som Reine, den alzheimersjuke(?) despoten som ska lämna över sina rikedomar till sina två döttrar (och i det här fallet en son), och som inbillar sig vara offer för otaliga konspirationer. Det är inte utan att man drar paralleller, på gott och ont, till Florian Zellers Pappan, som drog fulla hus med Asko Sarkola i titelrollen på Svenska Teatern 2019, och som i år erövrar biosalongerna i Anthony Hopkins skepnad. Här handlar det ändå mer om relationerna kring titelpersonen än om honom själv. Sonen (Häggblom) har tagit över förvaltningen av Reines förmögenhet, bunden till ett antal lägenheter, medan fadern är övertygad om att sonen förskingrar pengarna, och är en del av en konspiration iscensatt av skatteverket, som hämnd för ett projekt hans arkitektbyrå ansvarat för. Ena dottern (Hukkinen) fäller en bomb i den krackelerande familjeidyllen genom att hux flux lämna sin man för en yngre asylsökande från Libanon – eller Irak – eller nånstans (Albajare). Och ju längre pjäsen lider, desto mer rämnar denna välansedda finlandssvenska familjs fasader, en efter en. 

Den som förväntar sig snyggt sammanknutna trådar på slutet kommer att bli besviken på Reine. Här spretar det åt alla håll, och Groth är inte intresserad av att packa samman ett helt liv i ett föreställningsanpassat paket. En oväntad vändning i sista scenen ger dock en ny dimension, som liksom lurpassat under familjedramat. Svenska Yles recensent Lasse Garoff är i sin recension omtumlad i sitt desperata letande efter en röd tråd. Barbro Enckell-Grimm i Hbl vill läsa in en allegori över Svenskfinland. Jag tror att båda letar för hårt efter något som inte finns där. Jag läser Reine som en berättelse om människor, om fasader, om de bilder vi målar upp om oss själva, och så gärna tyr oss till att vi blir blinda för verkligheten. Manuset är inte fulländat, inte heller är Reine nyskapande eller omtumlande teater – men det är oerhört njutbart teaterhantverk. 

Foto: Stefan Bremer

Teater Mars: Reine. Manus & regi: Joakim Groth. På scenen: Dick Idman, Omar Albajare, Robert Enckell, Åsa Wallenius, Niklas Häggblom, Marika Parkkomäki, Max Bremer, Åsa Nybo, Nina Hukkinen. Kostymdesign: Annika Saloranta & gruppen. Spelas på Teaterhuset Universum till 15.10.

 

Lämna en kommentar