Har metalen ett vithetsproblem?

av Henna Johansdotter

Metalmusik är ett mångskiftande fenomen. De tunga riffen, djävulshornen och vrålen, genren som många finländare föredrar.

Det finns mycket positivt att sägas om metal-­communityn. Den tenderar att vara öppnare mot sexuella minoriteter, trotsa traditionella könsroller och förespråka individuell frihet. Men om det finns någonting metalen har ett komplicerat förhållande till är det ras.

Oavsett om man tittar på själva banden eller publiken är en sak uppenbar: det är väldigt vitt överallt. Är det helt enkelt en effekt av att vi befinner oss i Norden, som har framträdande många metalband, eller har genren, som det sägs, ett rasproblem?

Den allra största delen av dem som producerar eller lyssnar på metalmusik är vita män. Detta kanske inte är ett problem i sig, men när jag börjar gräva på internet för att skriva den här artikeln blir jag tvungen att konfronteras med metalens obehagligaste sidor. Stora namn inom genren är inblandade i rasismskandaler. Panteras tidigare sångare Phil Anselmo skriker i slutet av en ökänd konsert ”White power!” och avslutar med en Hitlerhälsning. Även i Finland utmärker sig flera band genom att vara öppet fientliga mot dem som inte har samma hudfärg som de själva.

De mest problematiska inställningarna till ras kan främst spåras till undergenren black metal, som uppstod här i Norden. Medan långt ifrån alla black metal-band är rasistiska står ändå ofta en nordisk stolthet i centrum i texterna, vilket ibland stiger över gränsen till det som kallas NSBM – National Socialist Black Metal. En känd grundpelare i genrens uppkomst har en nedtyngande historia bakom sig, döpt i nynazism såväl som mord.

En av metalens gimmickar är extremiteter. Våldsamma texter, provokationer, kyrkbränningar och grisblod som kastas över publiken – metal är helt enkelt en genre där mycket är tillåtet. Kanske leder det till att även högerextrema och till och med nazistiska röster har lätt att frodas? Är metalen helt enkelt för tillåtande?

Samma problematik återfinns i goth-subkulturen. När man säger goth tänker man kanske på det likbleka, pudrade ansiktet omgivet av korpsvart hår, en generaliserad bild som, uppenbarligen, alla inte passar in i. För en community som stoltserar med att vara ”annorlunda” och ”för dem som inte passar in i massan” är den, precis som metalen, konstigt sluten och intolerant mot dem som inte ser ut som majoriteten.

Jag är glad att säga att metalen kommit långt sedan dess uppkomst. Många metalband tar genom musiken ställning mot högervindar som drar genom världen just nu och som också finns i genren. Machine Heads Robb Flynn konstaterade i en video att ”det finns ingen plats för sådant i metal, och om det finns plats för sådant i metal, räkna bort mig.”

När högerröster drar genom genren väcks motreaktioner. Band som Black Sabbath och System of a Down har öppet uttalat sitt stöd för Black Lives Matter och även samlat in pengar för ändamålet genom att sälja specialprodukter. (i Åbo ordnades även förra fredagen minifestivalen Love Metal, Hate Fascism, red.anm.) Medan musikgenren fortfarande har en lång väg att gå tror jag, kanske lite optimistiskt, att den är på väg framåt. Jag hoppas på en allt öppnare metalkultur och att alla människor ska känna sig säkra och välkomna, förenade i vad allt borde handla om, det vill säga kärlek till musiken.

 

Foto: pxfuel

Lämna en kommentar