Ännu ett par veckor innan Kärlek & Anarki skulle gå av stapeln var det ovisst om filmfestivalen skulle bli av. Läget var ändå sådant, att det gick att ordna evenemanget, även om arrangemangen också i år präglades av restriktionerna, inte minst i form av färre platser i biograferna. Att det finns ett sug efter kvalitetsfilm stod klart: många av föreställningarna var slutsålda.
Utbudet fick mig inte att jubla högt när jag bekantade mig med det på förhand. Detta till trots hann jag uppleva en mängd sevärda filmer. För mig körde festivalen igång stillsamt men känslomässigt omvälvande genom Viktor Kossakovskijs dokumentärfilm Gunda. Filmen följer med en sugga och hennes kultingar, också en skock kor och några höns får man stifta bekantskap med. De svartvita bilderna är vackra (bara någon gång för vackra). Filmen fungerar som en eftertänksam meditation över djurens liv. Kossakovskij skildrar inte den industriella djurproduktionen, men i slutet påminns tittaren ändå på ett smärtsamt vis om den absoluta makten som människan har över grisarna. Kossakovskijs intresse för djuren går inte att ta miste på; effektfullt är det att ljudvärlden utgår från gården och djuren, ingen påklistrad musik eller intervjuer med människor bryter in. Grisarna tittar nyfket omkring sig, de nyfödda suggorna tumlar runt, suggan blir emellanåt irriterad på stöket; allt detta är hur engagerande som helst att beskåda.
Das Mädchen und die Spinne (regi: Ramon och Silvan Zürcher från Schweiz) utgår från ett i oändlighet utdraget in- och utflyttande. Mara (lysande Henriette Confurius) och Lisa har delat lägenhet, men nu har Lisa till vännens förtrytelse bestämt sig för att flytta ut. I stilrena scener antyds finmaskiga erotiska och psykologiska relationer mellan dessa två, men också grannar, inneboende, vänner, hantverkare och en mor dras in i trollkretsen. Mara, en besynnerlig och något själv/destruktiv figur, fungerar som spindeln i nätet. I flera scener ser man henne sitta för sig själv och njuta av att peta hål på saker, se hur något går sönder. Filmen visar sig vara queer på ett intressant sätt: kön tycks inte spela någon större roll i den sexuell energi som finns med snart sagt hela tiden. Ur de artificiella dialogerna uppstår en suggestiv stämning och in- och utflyttandets kaos med stegar och borrar i tomma rum skapar rörelseflöden som ackompanjerar Maras luriga lekar. Själva filmen tränger kanske inte lika djupt som den tryckluftsborr som får oss att studsa i filmstolen i filmens första scen, men flyttkaoset och de ömsom kusliga, ömsom komiska känsloströmmarna skapar ändå tillsammans en minnesvärd film.
Mångfacetterade relationer kryllar det av också i Hong Sang-soos Inteurodeoksyeon (Introduction). I några mycket lågmälda vignetter träffar vi en pojke med skådespelardrömmar, Youngho, som söker sin väg i livet. Pappan har egen kris på gång på sin småsunkiga akupunkturklinik, dit sonen kommer på besök. Mamman är ihop med en burdus skådis som under ett fylleslag (”bli inte berusade!”) försöker tala (skrika) styvsonen till rätta, medan dennes kompis sitter bredvid och agerar stumt, men drickande, vittne. Flickvännen i sin tur åker till Tyskland för att studera arkitektur, hon är osäker och lite osjälvständig. Greppet här är att berätta om dramatiska saker genom vardagliga, nästan banala, utbyten som har en gåtfull inramning, mycket kan man bara gissa att har hänt. Någon gång är det drömskt, andra gånger småabsurt som hos en Jarmusch. Introduction är en subtil relationsfilm som tar avstamp i sterila miljöer och människors trevande sätt att komma varandra nära.
Gūzen to Sōzō (Wheel of Fortune and Fantasy) dyker genom tre segment ner i situationer som på olika sätt bryts upp från ett hopplöst läge. Ryusuke Hamaguchis regi skapar ett stycke filmmagi i miniformat. Två väninnor samtalar om den enes lovande date, men här ligger något och skaver. En pojkvän tvingar sin flickvän att försätta sin lärare i en komprometterande situation, men det slutar inte som man tänkt sig. I den tredje, särskilt fina, delen går en drygt fyrtioårig kvinna (Fusako Urabe) på klassträff. Man förstår att hon uppfatta(t)s som en outsider. I en rulltrappa får hon nästa dag syn på en människa hon omedelbart känner igen. Den andra personen (Aoba Kawai) tycks lite förbryllad, men bjuder henne på te, och de samtalar och etablerar snabbt en djupare kontakt. Skådespelarna lyckas frammana ett människomöte som innehåller en diger hög känsloknutar men också öppningar mot något nytt, kvinnornas utforskande av varandra och sig själva är både lekfullt och djupt vemodigt. Det existentiella frågandet pulserar så att till och med en av den romantiska filmens mest inarbetade klyschor blir andlöst rörande.
Bland mera samhällsorienterade filmer jag ser kan nämnas La Nuit des rois (Night of the Kings), som utspelar sig i ett ökänt fängelse i Elfenbenskusten. Filmen regisserades av Philippe Lacôte, som blandar fantasielement med Shakespearevibbar i en berättelse om våld, hierarkier och historia, men också frigörelse genom språket och fantasin. Berättandet är ödesmättat och kraftfullt, med en dunkande rytm. Steve Tientcheu imponerar som fängelsekund och -kung. En film att se och höra i det stora formatet.
Quo Vadis, Aida handlar om översättaren (tidigare läraren) Aida (Jasna Đuričić) som jobbar i det som skulle vara en av FN skyddad zon under bosnienkriget – Srebrenica. Vi vet alla hur det slutade, med kring 8000 dödade bosniakiska män. Filmen följer genom Aidas arbete och hennes försök att skydda sin egen familj upptakten till de fruktansvärda händelserna. Det är plågsamt att se, eftersom man känner händelseförloppet och eftersom regissören Jasmila Žbanić blottlägger den mänskliga desperationens yttersta former. Situationen kristalliseras i själva översättarjobbet: att förmedla serbernas lögner och FN:s till intet förpliktande löften. Genom Aidas roll ställs vi både inför FN:s maktlöshet och svek, men också inför bosniakernas öde på den FN-bas som filmen i huvudsak utspelar sig på. Den förtvivlan och tröstlöshet som filmen bär på är omöjlig att värja sig mot.
19-åriga Souad (Bassant Ahmed) i Zagazig, Egypten, hänger med vänner och flirtar och grälar med sin kille via chat. Detta är utgångspunkten i Souad, regi: Ayten Amin. Vardagen kretsar kring sociala medier och romanser men också föräldrars krav. Pappan är butter och vill bli uppassad, systern vill ha uppmärksamhet. Efter en mycket tragisk händelse som jag inte avslöjar här följer filmen lillasystern (Basmala Elghaiesh) som ger sig ut på egna äventyr i Alexandria, där hon stämt träff med Souads kanske-pojkvän Ahmed. Här finns en befriande frånvaro av slitna analyser, samhällsförändringarna och spänningarna skildras på ett fräscht och reflekterande sätt, vilket visas i hur de sociala medierna behandlas, men också förväntningarna på att gifta sig och kvinnors samt flickors rörelseutrymme. När man tas med ut på gatorna är det extra spännande. Även tjejgängets dynamik träder fram på ett fint sätt – inte svårt att associera till Céline Sciammas Girlhood: båda filmerna närmar sig på ett icke-moraliserande sätt vad det kan betyda att vara flicka bland alla möjliga former av korstryck.
Kärlek & Anarki bjuder också på några filmer som påminner en om hur associationer och fantasi sätts i arbete genom film. I Maria Schraders Ich bin dein Mensch blir forskaren Alma provkanin för ett experiment: under tre veckor ska hon leva med en android som är tänkt att kunna tjäna som partner. Androiden har utvecklats för att motsvara Almas preferenser. Filmer om människa/robot råder det ingen brist på, men jag var road av hur Schrader genom snärtiga bilder vecklar ut en berättelse som kan fungera som en serie filosofiska skämt: våra föreställningar om det mänskliga kastas tillbaka på oss – vad är det egentligen vi längtar efter hos andra? Det rör sig om att skildra hur människan är sig själv fjärmast, hur vi förstår oss på oss själva och våra reaktioner allra minst, och hur vi förgäves försöker gardera oss inför våra spontana reaktioner (göra oss själva lite mera algoritm- och robotlika). Maren Eggert är utmärkt och utsökt i rollen som kvinnan som försöker fly sin sårbarhet. Dan Stevens har den prekära uppgiften att låna kropp och röst åt roboten Tom, programmerad för att göra damen lycklig. I en scen ser man Alma leta efter Tom i sin lägenhet. Kusligheten kryper på mig: vad gör en robot när hen är för sig själv? Tom är per definition ingenting i sig själv, kan bara lära sig på algoritmernas vis. Att tänka sig honom sitta på egen hand och att han reagerar på Almas plötsliga närvaro i rummet är att tänka sig något djupt mänskligt. Att filmen spretar för mycket och innehåller en del scener som på ett misslyckat sätt försöker rycka i känslospröten (eller driva med känslosprötena?) drar sedan ner på upplevelsen för min del.
Fantasifullhet hittar man, minst sagt, i den thailändske regissören Apichatpong Weerasethakuls filmer. Under festivalen visas Uncle Boonmee Who Can Recall His Past Lives, som jag såg om; jag drabbades på nytt av filmens besynnerliga skönhet, ett slags vardaglig mystik eller mystik som gjorts vardaglig. I nya filmen Memoria möter vi Jessica (Tilda Swinton), en botanist som befinner sig i Colombia. En natt vaknar hon och hör en duns, en explosion – vad är det? Ljudet – “like a rumble from the core of the Earth” – skrämmer och fascinerar henne. Memoria består av löst förbundna scener med utsnitt av kvinnans flackande tillvaro efter detta som blivit händelsen med stort H. Bland annat anlitas en ljudkille för att försöka reproducera ljudet. Piece of cake för honom, den hittas bland färdiga filmljudeffekter (ha, meta!). Antiklimax? På ett visst sätt en av många i den här filmen, som irrar runt och söker sitt tema: minnen, ljud, avskurenhet, erfarenhet. Så småningom förs vi ut på landsbygden, och mysterierna tätnar, eller upplöses, beroende på hur man ser det. Som ofta hos Weerasethakul grips jag på ett sätt jag själv har svårt att sätta fingret på av sådant som på pappret verkar stört omöjligt eller till och med fånigt. Jag har ändå svårt att bestämma mig för var jag landar i mina omdömen om filmen: banaliserar den frågor om att förstå det förflutna, är den överlastad? Eller erbjuder den en egenartad ingång där ett slags humoristiska grepp kanske har ett oväntat djup? Åtminstone är några scener vansinnigt bra och gör det som Weerasethakul mer än de flesta andra regissörer vågar sig på: att ta språng ut i det okända och ovetbara som känns livsnära och angeläget. Inte minst: Swinton är Swinton och kommer till sin rätt här.
Kärlek & Anarki hade i år flera block med kortfilmer. Bland de finländska kortfilmer som visades (och som tävlade om olika priser) fanns ett finlandssvenskt inslag. Ner i djupet heter Bashkim Tronis (regi & manus) bidrag, som också är ett slutarbete på Arcadas medieutbildning. Filmen kammade hem två priser: dels vann den publikens omröstning och den förärades också med “Tuomariston kunnianmainonta”. Filmen innehåller en känslig beskrivning av pojken Albert, finlandssvensk med albanska rötter, som söker sin plats. Han börjar träna boxning tillsammans med sin bror och ett pojkgäng. Filmen blandar situationskänsligt svenska, albanska och finska. Här finns några fina vyer från förortens skymningsland, som kontrasteras elegant med den upplysta idrottshallen.
Bild: Mari Mur
