Sebastian Nybergs romandebut Rigelstenen är en klassisk äventyrshistoria för slukaråldern med inslag av fantasy och skräck. Liksom Susan Coopers The Dark is Rising-svit är Rigelstenen en bok där det övernaturliga mörkret sipprar in i en grupp tonåringars verklighet, tills de befinner sig i centrum av en uråldrig kamp mellan det goda och det onda.
De tre huvudpersonerna, åttondeklassisterna Simon, Linnea och Alma, hittar en hällristning i utkanten av byn där de bor (mycket pekar mot Nybergs hemtrakter i Östnyland). Den leder dem till en kropp begravd i en våtmark och en magisk sten, Rigelstenen, som hjälper dess bärare att färdas bakåt i tiden. Men berättelsen gör också utvikningar till 1100-talet, och följer en grupp råbusar som i samband med en klosterplundring uppdagar Rigelstenens systersten, Singastenen, och dess groteska väktare, en vanställd varelse med mörka krafter, som befaller dem att finna den försvunna Rigelstenen. Så bildas den svarta galtens brödraskap, som våra hjältar får på halsen i modern tid.
Romanen hoppar smidigt mellan olika tidsplan, både i samband med karaktärernas tidsresor och genom den begränsat allvetande berättarens flashbacks, som i första hand följer väringen Kolskegg och hans mannars medeltida äventyr från Bysans till Egypten på jakt efter Rigelstenen.
Som skapare av serier som Feta blås och Bråkstakarpersoner har Nyberg aldrig ryggat för det makabra och blodiga. Inte heller Rigelstenen är en bok för den som har tendens till mardrömmar. Volymen är ändå nedskruvad, och berättelsen fortskrider som en mysterie- och pusselroman. Mild tonårsromans och en lite överutnyttjad tendens till prutthumor lättar också på stämningen.
Rigelstenen är en stark bladvändare för unga läsare med dragning till skräckhistorier, mysterier och fantasy. Förutom tidigare nämnda Cooper finns här nickar till Stephen King och en ansats till kosmisk skräck à la H.P. Lovecraft, även om Nybergs berättarförmåga inte riktigt når ända fram dit. Beskrivningarna av det stora skräckinjagande på andra sidan slöjan faller lite platt: det blir mer tell än show. Till skillnad från till exempel Maria Turtschaninoffs fantasyböcker gör Rigelstenen inte heller några psykologiska eller filosofiska djupdykningar. Simons själsliv efter förlusten av en god vän i början av romanen är känsligt och fint beskrivet, men då äventyrshistorien tar fart och de mytologiska elementen växer mot bokens andra hälft, faller också de personliga berättelserna undan.
På slutet brassar Nyberg på med ett mytologibygge, med skapelseberättelse och allt, som känns hastigt genomsprunget. Ett par framträdande karaktärer förblir något lösryckta i historien – speciellt mobbaren Anders känns mer som en platt och krystad red herring-karaktär än ett fullödigt porträtt, och hans historia knyts aldrig ihop. Dessa är dock smärre skavanker, liksom den lite svajande abstraktionsnivån i språket som ungdomarna använder, som säkert stör en vuxen recensent mer än en tonårig bokslukare.
Sebastian Nyberg:
Rigelstenen.
Schildts & Söderströms, 2021.
