Det var inte helt oväntat att nättrollen aktiverade sig då jag deltog i en flyktingdiskussion i A-studion. Jag frågade i förväg YLE-journalisten Sakari Sirkkanen vilket det journalistiska målet var med att sammanföra mig och De Grönas Iiris Suomela med representanter från Samlingspartiet och Sannfinländarna, som synligt profilerat sig i hård och hatisk retorik gentemot asylsökande. Jag upplevde att denna uppställning var en typisk falsk balanssituation, där de som försvarar mänskliga rättigheter ställs emot dem som ifrågasätter dessa rättigheter – precis som om våra möjligheter i politiken skulle ligga mitt emellan dessa två synsätt.
I verkligheten bygger Finlands grundlag på främjande av mänskliga rättigheter, likvärdiga för var och en. Det är inte möjligt att på ett diskriminerande sätt tillämpa rättigheter och skyldigheter på endast finländska medborgare. Vi har som land även förbundit oss till särskilda och bindande FN-konventioner om till exempel rätt att söka asyl och kriterierna för att få skydd.
Om man tänker som Sannfinländarnas ordförande Riikka Purra skrev i ett Twitter-meddelande, att Finland inte längre ska ta emot någon alls från Afghanistan, så vill man egentligen bryta våra internationella avtal och isolera oss från de internationella sammanhang vi byggt upp. Om man generaliserande utmålar människogrupper eller förnedrar och sprider negativa falska sanningar, så hetsar man fram hat som kan ha ödesdigra konsekvenser för de utsatta men även för hela samhället.
Sirkkanen hade kanske inte tänkt igenom upplägget från denna synvinkel, och svarade mig att det enligt honom blir en bra diskussion. För mig skulle det vara viktigt att vårt mest seriösa politiska diskussionsforum i TV istället gav utrymme för äkta ömsesidig diskussion, djupare insyn, meningsutbyte om nyanser och svåra överväganden. En så kallad ”juupas-eipäs”-diskussion om människors lika värde känns inte som det mest ändamålsenliga sättet att använda skärmtid på – varken som panelist eller tv-tittare.
Denna typ av diskussion, speciellt om invandring, flyktingar och mänskliga rättigheter, har alltid den uppviglande effekten att nättrollen aktiverar sig genom förtal, nedlåtande kommentarer, e-postmeddelanden och förvrängda memes. Via denna kommunikation får man en känsla av utbredd vrede och man får lätt uppfattningen av att dessa troll skulle vara fler än de i verkligheten är. De är ofta organiserade, systematiska och skickliga aktörer som eftersträvar att erövra det offentliga diskussionsutrymmet för att vända blicken inåt och skapa motsättningar.
Det är viktigt att vi inte tillåter nättrollen omöjliggöra en konstruktiv och progressiv debatt om exempelvis situationen i Afghanistan. Jag önskar att de politiska debatterna i medierna mera fungerade som en samlande kraft för att dryfta de utmaningar vi står inför, och mindre som ett underlag till en onyttig trolldiskussion. Jag är inte rädd för trollen, men använder även i fortsättningen min tid till annat än att slåss med dem på nätet.