Natur, kultur, kritik

av Arvi Särkelä

Kultur betyder omsorg. Ordet härstammar från latinets colere. Ursprungligen betecknade det bondens, agricolans, verksamhet, det vill säga ett visst sätt att förhålla sig till naturen, att ta hand om naturen. Kultur betyder omsorg om naturen.

Den tyska filosofen Theodor W. Adorno anmärkte en gång att det faktum att vi förhåller oss olika till naturen, att vi har olika livsformer, olika sätt att ta hand om naturen inom och utom oss, innebär en chans för oss att genom ömsesidig respektfull kritik komma till rätta med oss ​​själva. Genom att försona oss med något som är annat än vi själva, kan vi växa som personer och livsformer.

Kultur betyder omsorg om naturen. Kritik betyder omsorg om förhållandet mellan natur och kultur.

I vår kultur uppfattas kritik ofta som ett omdöme. Kritik skulle då handla om argumentativt rättfärdigade omdömen om det kritiserades kvalitet. Och visst innehåller kritik ibland omdömen. Att påstå att kritik är ett omdöme är emellertid något helt annat, en naiv och farlig abstraktion av allt det kritik kan vara. Ordet härstammar från forngrekiskans κριτική, vilket åter är härlett från κρίνειν som betyder att skilja, göra en åtskillnad. Ett mer plausibelt sätt att uppfatta kritik skulle vara som ett sätt komma till rätta med sig själv och varandra som natur- och kulturväsen, genom att göra en åtskillnad till det som var förut. Kritik lovar en icke-våldsam väg till samhällelig transformation, möjligheten att omvandla våra liv med omsorg.

I filosofihistoriens undergrund vimlar det av lovande försök till kritisk omsorg och omsorgsfull kritik. Michel de Montaigne utvecklade essän som filosofisk form och som alternativ till avhandlingen. I stället för teori och killer-argument, består essäns ändamål enligt honom i det oöversättliga s’entendre, att förstå sig på, komma till rätta med vår livsform. Hans mest kreativa moderna lärling bortom Atlanten Ralph Waldo Emerson tilltalade sina essäers läsare som my friend, my delicious torment­. Till och med en så rationalistisk systemfilosof som G.W.F. Hegel ville att hans system skulle leda snarare till Versöhnung, försoning, än till något slags koherent teori. Kritik skulle hjälpa oss begripa en värld som är motstridig i sig själv. Kritiken utlovar ett sätt att förhålla sig till vår natur-kultur som liknar vänskapen: vi lär oss att leva friare och mer omsorgsfullt med något som i sig självt är motstridigt och bortom vår kontroll. Liksom vänskapsband kan kritiken också betyda radikal transformation.

Att vara kritisk handlar på så sätt om den raka motsatsen till att förneka eller bejaka det som kritiken riktar sig emot. Det handlar om att ta hand om, komma till rätta med, att genomgå en förvandling med omsorg. Också den moderna traditionens två stora kritiker kan tolkas så. Kants Kritik av det rena förnuftet kan läsas som förnuftets försök att komma till rätta med sina egna betingelser. Marx kritik av den politiska ekonomin i Kapitalet kan ses som ett försök att omvandla den politiska ekonomin med omsorg.

Det står skrivet i vår nuvarande livsforms anlete att vi misslyckats katastrofalt i att infria detta löfte. Vi befinner oss i en ny historisk konstellation av natur/kultur. Vi upplever en motsats mellan fortsättningen av vår kapitalistiska livsform och mänsklighetens överlevnad som vi känner den. Och vi finner oss fullständigt oförmögna att reagera kollektivt på denna enorma utmaning.

Det faktum att den globala uppvärmningen har nått point of no return betyder att den ekologiska katastrofen som vi står inför inte är en kris, den är oåterkallelig, en mutation. Den är en permanent katastrof, vilket innebär en bestående förändring av vårt förhållande till naturen, och således en mutation av vår kultur — vill vi det eller inte. Vi har helt enkelt inget annat val än att förändra vårt förhållande till naturen för gott.

Hur ska studenter och lärare i filosofi och human- och samhällsvetenskaper reagera? Det finns två alternativ: vi kan antingen undantränga det faktum att den globala uppvärmningen har nått point of no return, det vill säga låtsas att vår kultur inte kommer att förändras radikalt, försöka, så att säga, ”ingenjöra” oss själva genom katastrofen. Eller så kan vi gå igenom denna förändring reflekterande, försöka bidra rationellt till vår livsforms omvandling.

Sådana försök till kreativ och rationell reaktion har främst bestått i att skapa antingen helt nya vokabulär för natur/kultur eller vattentätt rättfärdigade teorier om klimaträttvisa. Det är lätt att instämma med både att vi behöver en radikalt ny början och att katastrofen ställer oss inför moraliska utmaningar. Men en radikalt ny början betyder inte att undertrycka det förflutna, och moraliska problem löses inte i teorier utan i konkreta historiskt förankrade livssituationer. De visar sig vara antingen vanmäktiga eller våldsamma inför rådande vanor och seder. Att undertrycka det förflutna är inte alls radikalt, det är ytligt. En radikalt ny början betyder snarare att gå till grunden med nuet, begripa det motstridiga sättet i hur vi blev de vi är. Den betyder snarare omsorg än vanmakt och våld.

Men det kräver att vi forskare och vetenskapsmakare lär oss att uppfatta forskning och vetenskap som omsorgsarbete. Att reagera med omsorg innebär att vara lyhörd för de behov och krafter som våra livsformer har utvecklat, det innebär att smälta om vår historia ur klimatkatastrofens perspektiv. Ingen kultur kan omskapas från grunden. Nya vanor sätts samman utifrån gamla vanor. Nya livsformer pusslas ihop utifrån gamla livsformer. Vi kan bara reagera kreativt utifrån redan existerande vanor genom att kultivera dessa vanor och omdirigera dem utifrån katastrofens synvinkel. Filosofihistorien lär oss möjligheten att förfara omsorgsfullt, att genom en kritik av det som är givet, våra rådande livsformer, komma till rätta med dem.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.