Är det okej att vara intresserad av alltmöjligt, att byta riktning, ändra sig, hoppa av i mitten, börja om, att vara både bi och geting och kanske mest av allt fjäril? Sonja Vuori skriver om glappet mellan tillfälliga identiteter och ett osynligt men autentiskt jag.
Jag tänkte ofta på bin den här sommaren. Eller getingar. Jag visste inte vilket. Det var först denna sommar, vid en ålder av 36 år, som jag blev uppmärksammad på att de inte- är samma sak.
I hörnet av vår terrass här hemma, uppe vid takkanten eller egentligen inne i själva taket, alldeles intill dörren till vårt vardagsrum, hade en svärm bin – eller getingar, who cares – byggt bo. Jag blev varse dem kring midsommar, då det surrande högt, dovt och utan uppehåll i takhörnet.
En hantverkare skulle sätta upp några saknade lister på väggen intill just det hörnet av terrassen, men fann sig tvungen att retirera. Bina var getingar, och getingar gillar inte att man hamrar i deras kvarter.
När jag gick förbi boet denna sommar, in och ut på terrassen – oftast in, eftersom det alltid var för hett ute – tänkte jag ofta på en scen i en film jag sett någon gång i min tidiga ungdom. Det var en kärlekshistoria mellan en ung flicka och pojke. I en scen som etsat sig fast i minnet trots att jag inte kommer ihåg något annat av historien eller vad filmen hette, blir pojken attackerad av en svärm getingar.
Jag minns tydligt känslan: hur jag ser getingarna rusa ut ur sitt bo och mot pojken, hur de är alldeles för många, hur han inte kan komma undan, hur de omringar honom och det inte tjänar till att vifta med armarna. Det är en känsla av klaustrofobi, ångest, skräck.
Kameran zoomar ut, bilden fejdas ut, lämnar honom där.
Lyckligtvis slapp vi liknande scener denna sommar.
Det här är min främsta association till getingar. Wasps, som de heter på engelska. Av någon orsak hade jag största delen av sommaren svårt att kalla bina – alltså getingarna – för wasps då jag pratade med min sambo. Det är ett ovant ord; bee är mycket lättare. Ett otal gånger hade vi korta diskussioner i stil med:
Jag: The bees are very active today, they…
Min sambo: The wasps.
Jag: Oh, yes. I mean the wasps.
Att de surrande, gulsvarta bilika insekterna inte var bin väckte också frågor.
Jag: Vad är poängen med getingar alltså? Bin gör honung, men vad gör getingarna?
Min sambo, aningen indignerat: Well, they’re pollinators too.
Dessutom: Har inte alla levande varelser ett inneboende, icke-ifrågasättbart värde oberoende av deras nytta för mig?
Men jessus, självklart. Hettan gör mig yr. Var kom den frågan ifrån? Allas villkorslösa värde är ju basen för min livsåskådning och ligger i centrum för mina värderingar. Och pollinerarna är ju för sjutton helt livsviktiga för hela alltsammans här på jorden.
När jag vaknar mitt på natten den första augusti och börjar skriva denna text har jag en krypande känsla av att mina fördomar om och min ignoranta inställning till getingar – inte producerar de ens honung – säger något djupare om min grundinställning till livet och mig själv. På ett rätt chockerande sätt.
Det visar att jag innerst inne tycker att jag måste göra något nyttigt för att ha ett värde; att bara vara randig och flyga omkring räcker inte. Jag måste vara produktiv och ha en tydlig uppgift. Allra bäst är det, om jag har valt det jag gör och sedan fortsätter med det. Då är jag en redig individ som går stadigt på min utvalda väg, alltmedan jag är både till nytta och glädje för mitt samhälle.
Nu är det ändå så, att jag inte är en som gjort det. Jag har surrat och irrat runt mer än lovligt, och i skrivande stund är jag arbetslös ”frilansare”. Bristen på klar identitet och karriär och stadig inkomst gör att jag ofta känner mig misslyckad och mindre värd än andra som råkar ha just de sakerna.
Jag vet inte om jag är ett bi eller en geting. Om jag ska bygga runda hus av sprött papper eller geometriska vaxhexagoner som fylls av larver och rinnande nektar. Vill jag vara en drottning i centrum eller ett solitärbi, som kryper in i ett helt eget hål i trädstammen och därifrån blickar ut över världen?
Jag känner mig nog ganska solitär, det måste medges – men är det okej?
Med regelbundna intervall, år efter år, återkommer jag till frågan om identitet. Frågan gör mig olustig till mods och håller mig periodvis vaken om nätterna. Jag grubblar, försöker finna svar. Väntar på en insikt. Hurudan jag egentligen är och vad jag egentligen ska göra. Jag glömmer i de stunderna vad jag redan tidigare funnit vara sant. Mina inspirerade visioner är lika sköra som det lilla runda getingboet jag plockar bort från bastutaket.
Var bor bina förresten, de som inte bor ensamma?
Jag har många gånger önskat att jag vore mer som en del av mina vänner: att jag antingen skulle ha ett klart och tydligt yrke som jag valt redan tidigt och som jag sedan målmedvetet och framgångsrikt skulle göra karriär inom; eller att jag, alternativt, inte skulle göra så stor sak av hela frågan om (yrkes)identitet, utan jobba och leva på i lugn och ro utan att ifrågasätta allt för jämnan.
För ett tag sedan fick jag en stunds lättnad från min oroliga känsla av att inte veta vad jag är för sort, då jag hörde termen ”multipassionerad”. Herregud, ja! Finns det flera av oss? Är det okej att vara intresserad av alltmöjligt, att byta riktning, att ändra sig, att hoppa av i mitten, att börja om, att vara både bi och geting och kanske mest av allt fjäril?
Jag kan rent objektivt se värdet i att vara mångsidigt intresserad och följa många stigar parallellt, och även värdet i att tappa bort sig och på så sätt upptäcka nytt. Men att vara sådan själv är inte oproblematiskt. En sådan personlighet och livsstil leder – det är min upplevelse – till en känsla av att inte ha en logisk tidslinje i livet, till en känsla av splittring och hoppighet. Till identitetsförvirring. Till pinsamma situationer och diskussioner, då man ska svara på frågor om vad man planerat att göra nu då.
Ja, hur blev det med x, y eller z, vad hände med de planerna?
På en nivå, som är helt verklig och sann, har jag i över tio år ”varit teaterkritiker”. Sett en massa scenkonst och skrivit en massa recensioner i olika medier. Det är väl en klar och okomplicerad identitet?
Det tog många år innan jag kunde känna igen mig i den rollen och inse att det är jag. Inse att när folk ser mig på teatern, ser mitt namn i tidningen, tänker de (om de överhuvudtaget tänker något om mig): Där är teaterkritikern Sonja Mäkelä / Vuori. Inget konstigt med det.
Alltmedan ”bluffsyndrom” blinkar i neon i mitt huvud där jag står med premiärskumppa-glaset i handen i den stimmiga teaterfoajén.
För samtidigt, någon annanstans, är jag någon annan. Jag söker in till sociologutbildning, anmäler mig till en shiatsumassörskurs som sedan inhiberas (jag har redan boken), utbildar mig till yogalärare. Håller yogatimmar ett tag, hoppar av; det är inte (heller) rätt. Har korta vikariat som översättare, på förlag, på tidningar. Innan vikariaten är slut har jag vanligen tröttnat i vilket fall som helst.
Det jobbiga med det här är den inneboende svartvita on-off-dynamiken, där jag vid mötet med ett nytt intresse tenderar att vilja överge det gamla helt. För NU har jag äntligen funnit det RÄTTA, det just JAG ska GÖRA. Min uppgift, min plats, mitt kall. Ja, min IDENTITET.
Och när jag följt det utvalda spåret ett tag händer något vanligen. Luften går ur, ivern blir som en slokande ballong en vecka efter första maj. Vad var det fina egentligen? Kanske ”verkligheten” kommer i kapp mig, eller kanske jag plötsligt inser att det här inte sen heller ÄR RÄTT. Medan den här nästa nya saken nog är det.
En sådan berg-och-dalbana har jag levt i mer eller mindre sedan jag tog studenten. Jag har hunnit med mycket kan man säga, och tråkigt har det inte varit!
Lyckligtvis har åldern och de yttre, mer stabila omständigheter jag numera lever i, lugnat ner det hela avsevärt. Men inte så pass, att jag inte skulle vakna på natten och grubbla över bin och getingar och vad jag ska göra med mitt liv.
En intressant och samtidigt paradoxal aspekt av att vara en sådan som ständigt söker sin plats och som går i kringelikrokar genom tillvaron, är att behovet att visa vem man EGENTLIGEN är, kan vara stort. Eftersom jag sällan känner mig som de yrkesetiketter som kan placeras på mig – journalist, kritiker – men inte har någon annan titel heller, kan jag få en lite barnslig lust att deklamera vem jag är ”på riktigt”. Jag vill stiga fram bakom roller och låtsas-identiteter och ropa ut min sanning. I all sin enkelhet bli sedd. Förklara mig själv.
Både för världen och för mig själv.
Nu är det fortfarande natt och jag sitter i min länstol med en spinnande svart katt i mitt knä. En stund tidigare har hon kommit injamande med ett byte hon sedan högljutt och stolt tuggat i sig mitt på vardagsrumsgolvet.
Katten får mig att tänka på Carina Karlssons roman Märket som jag har läst ut ett par dagar tidigare. Den baserar sig på arkivmaterial och handlar om det svenska rikets första häxprocesser på 1660-talet, en tragedi som kom till Åland med samma båt som kyrkoherden med sina moderna böcker. Åtta kvinnor torterades, tvingades avge falska bekännelser, kastades i Kastelholms fängelses källare för att svälta sig igenom vintern innan de halshöggs och brändes på bål.
När jag läser boken kan jag känna släktskapet med Lisbeta, Anna, Maria och Ebba. Medan det mesta är annorlunda nu, är en hel del sig likt. För mig och mina systrar lönar det sig också att välja vem vi talar med om våra fullmåneceremonier, healingsessioner, manifesteringar, visioner och magiska, mystiska upplevelser.
Vad har det här att göra med mina tidigare resonemang? Mycket, för det leder mig till roten av frågan om identitet.
Där jag sitter med katten som öppnar dörrar, går bredvid mig på skogspromenad och allmänt taget är så mystisk, kommer jag ihåg min inre trollkona, och känner starkt att jag inte är det ena eller andra yrket eller uppdraget. Min egentliga identitet är dold och osynlig.
Kanske det är därför jag söker efter en identitet som är okej att visa upp.
För det jag är mest av allt, är en andlig varelse med en törst efter det heliga. Jag är som mest ”jag” då jag är i enhet med det som inte kan beskrivas. När jag sitter tyst med slutna ögon och är en öppen kanal; när jag är i skogen och pratar med alla som bor där; när jag går in i mig själv och släpper taget om mig själv på samma gång – då är jag den jag är.
Och det här kan jag inte visa upp. Min identitet är osynlig, abstrakt och har inget namn.
Mitt behov att vara i världen på ett autentiskt sätt, som reflekterar den jag är, kan kanske aldrig tillfredsställas.
Eller kan det? Om jag vågar, kanske det är möjligt. Må denna text vara ett steg.
Skribent, multipassionerad sökare och mystiker.
Och hej, mina bröder och systrar – på riktigt tycker jag ju att alla pollinerare är viktiga, även de som inte producerar honung.
Illustration: Ika Österblad
