Avskalat nyanserat om flyktingbarnets längtan

av Sara Pollesello

I Frank Furus och Linda Bondestams Ni är inte min mamma skildras vardagen för det ensamkommande flyktingbarnet Aysha. En vardag präglad av frustration och stark längtan. Längtan efter mamma.

Med ett avskalat, poetiskt språk sätter Furu stämningen i sin debutbok: ”Jag känner hur det pirrar överallt. Kroppen blir helt råddig och svart”. Att det är någon som är känslo­mässigt involverad som skrivit boken känns uppenbart, här finns en insikt och ett djup som är äkta.

Boken känns aktuell – inte minst för parallellen till Elin Perssons De afghanska sönerna­, som tidigare i höst tilldelades Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris. Förutom tematiken delar författarna erfarenheter – bägge har nämligen själva jobbat med ensamkommande barn, Furu i nästan tio år. Böckerna skiljs ändå åt på ett centralt plan; medan läsaren i Perssons bok får lära känna ungdomarna genom socialarbetaren Rebeckas blick är det barnet Aysha som berättar i Furus och Bondestams bok.

Det är kanske en risk att sätta ord på någon annans erfarenheter, men Furu gör det med respekt och takt. Han sätter dessutom på ett precist sätt ord på frustrationen Aysha känner över att inte ännu ha ord för att uttrycka sina tankar och känslor: ”Jag säger ingenting. Jag hittar inte orden. Jag kan inte orden. Jag har inte orden. Då blir det bråk”.

Bondestams illustrationer bidrar till stämningen i boken och tillsammans bildar text och bild en melankolisk och vacker helhet. Den sterila korridoren som någon försökt göra lite hemtrevlig med vimplar och planscher och de tomma bokhyllorna illustrerar perfekt Ayshas lakoniska konstaterande: ”Det här är mitt hem. Men det är inte hemma”. Man kan riktigt känna den gråa plastmattan på flyktingcentret genom bilderna.

Överlag präglas Bondestams illustrationer av en hel massa grått – här blir kontrasten stark mellan drömmarnas Somalia och verklighetens Jakobstad med sitt Korvgörans och ett oändligt grått, platt landskap där ett växthus hägrar i fjärran. I drömmarna doftar det av anjero, solen färgar allt i guld och framförallt finns mamma där.

I boken skildras ändå en nyanserad vardag där det finns bra dagar då man kan glömma att vara ledsen, även om det leder till att man blir extra ledsen efteråt. Förutom att vara en berättelse om ensamkommande barn blir boken också en önskan till personalen på hem för ensamkommande:

Ni är snälla.

Ni är inte min mamma,

Men håll om mig en stund.

Håll om mig och lova.

Lova att jag får vara med min mamma.

Trots att Aysha aldrig återförenas med sin mamma och boken alltså inte slutar direkt lyckligt (vilket också hade känts falskt) är tonen hoppfull. Det har också hunnit bli sommar och det vintergråa landskapet har förvandlats till ett sommarblått hav på vilket Ayshas barkbåt guppar iväg mot fjärran länder.

Frank Furu och Linda Bondestam: Ni är inte min mamma. Förlaget M, 2021.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.