Förfluten och närvarande tid

av Rainer Knapas

Experter och korrespondenter brukar ofta förklara missförhållandena i Ryssland eller president Putins politik med arvet från Sovjet­unionen, ännu efter trettio år. Historiens långa verkningshistoria blir när som helst närvarande. För olika behov dras historien antingen fram eller sopas under mattan: alla fångläger, arkebuseringar, förföljelser, hela kommunismen. Tillsammans med det som både inom och utanför Ryssland alltid har varit gångbart under de senaste 250 åren: upprorsmakarna och regimkritikerna.

En annorlunda del av arvet från Sovjetunionen glimtar plötsligt fram i nyårshelgens nummer av tidningen Vyborg, stadens nuvarande lokalblad. Bland notiserna om snöröjning, trafikolyckor, matlagning och fjärrvärmeproblem återges resultatet av en undersökning om de mest populära filmerna, böckerna och sångerna från Sovjet­unionens årtionden. Undersökningen är utförd av det statliga ”Centret för studier av samhällsopinioner” i Moskva inom ett projekt kallat ”30 år utan Sovjetunionen”. Vem och hur många som tillfrågats framgår inte och skillnaderna i procentenheter är rätt små, spridningen stor.

Av filmerna segrade Moskva tror inte­ på tårar från 1979, Oscar-belönad och även högst populär i Finland på sin tid. Den inleds år 1958, med tre flickor som kommer till Moskva och följer sedan deras senare, högst mänskliga öden, i ett alldeles mänskligt samhälle. Den store charmören Alexej Batalov har den manliga huvudrollen. På andra plats kom Jäntorna från 1961, en kvinno-­hjälte-solskenshistoria från en skogsavverkningsplats i Ural, med vissa bekanta drag från gamla finska savotta-filmer. Ett något udda par, filmhistoriskt sett. Ingen Sergej Eisenstein eller andra världsnamn här.

Den mest populära boken var Nikolaj Ostrovskijs­ Hur stålet härdades från 1932–34, en skildring av unga kommunistiska hjältar från det ryska inbördeskriget i början av 1920-talet, förr obligatorisk läsning i alla sovjetiska skolor och ett mönster för socialistisk realism i litteraturen. Boken utkom i 41 upplagor redan under författarens korta livstid och därefter i miljoner exemplar, även på finska redan 1941 och på svenska senast 1972, på förlaget Proletärkultur (ack, dessa tider!) i Göteborg. Tre filmatiseringar finns.

Numera har Hur stålet härdades för­visats till litteraturhistoriens marginaler och brukar avfärdas med ett visst övermod: ”almost plotless, cliché-ridden and awkwardly narrated”, säger till exempel Victor Terras, amerikansk auktoritet ifråga om rysk litteratur. Icke desto mindre lever Ostrovskij ostraffat kvar i Ryssland. Nummer två bland böckerna var Michail Sjolochovs Stilla flyter­ Don och trea Michail Bulgakovs Mästaren och Margarita. Alla tre böckerna återspeglar Sovjetunionens 30-tal, då det blivit bättre och gladare att leva, som man officiellt kunde säga, medan man sakteligen höjde produktionssiffrorna, först för den tunga industrin, sedan för champagne, konfekt och parfymer. Bulgakov dog 1940 och hans numera uppburna bok utgavs i Sovjetunionen först 1966–67, i förkortad form.

Den mest älskade sången var ”Katjusja” från 1938, en då nyskriven folkviseartad melodi där verserna handlar om en flicka, Katja, som vandrar vid stranden av en flod, bland äppel- och päronblom och längtar efter sin käraste, en soldat någonstans långt borta. ”Katjusja” har blivit en rysk signaturmelodi för hela andra världskriget och förekommer i många varianter och parodier. I det antisovjetiska Finland fick sången nya ord med en tandlös kolchosgumma i huvudrollen: ”Olen köyhä kolhoosinainen, ei oo mulla yhtään ystävää, ei oo lehmää eikä lammasta, eikä suussa yhtään hammasta.”  Katjusja hette också Röda arméns motorburna raketavfyrningsramper. Tyskarna kallade dem Stalins orgel, raketknippena sköts iväg med ett infernaliskt tjutande.

Haa, säger korrespondenterna och experterna. Igen ett typiskt manipulerat sätt att påverka hemmaopinionerna, denna gång med mjuka så kallade kulturprodukter för att återupprätta Sovjetunionen, Stora Fosterländska Kriget och Stalin som ledstjärnor för ryska folket. President Putin och hans närmaste krets, etcetera.

Men, i ett längre tidsperspektiv, vad blir kvar när imperier faller? Filmer, böcker, sånger, konst, litteratur och allt deras immateriella innehåll. De är kristalliseringar av sin samtid och en del blir kulturellt arvegods över generationer, i trettio, femtio, hundra eller tusen år. De är delar av det som kulturforskarna brukar kalla kollektivt minne – om ett sådant nu kan konstrueras. Jämsides finns det synliga, materiella arvet, från det antika till det kommande: ruiner av städer, tempel och industrier, kärnkraftverk och avstjälpningsplatser.

Som närmaste grannar har vi haft två sönderfallande imperier, ryska kejsardömet 1917 och Sovjetunionen 1991. Finland och Ryssland av i dag hör båda till restpartierna av de två, och vardera har ett behov av att hitta hållpunkter i det förflutna, för att förankra samtida och framtida identiteter. Samma strävan finns i många andra länder, stora och små, där man vill återställa och expandera sina nationer till deras ”rätta” historiska betydelse och plats på världskartan. Great again.

Det kan gälla återställning i stort – geopolitiska ambitioner, Nato-anslutning – eller i mindre skala, ända ner till gemensamma minnen för land och folk, sånger, böcker och filmer bland dem. Vi har Fänrik Ståls sägner, Okänd soldat, Mannerheim och Vinterkriget – är de bättre eller sämre än sina ryska motsvarigheter?

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.