Mardrömslikt och utsvävande

av Topi Lappalainen

Christian Brandt arbetade som sekreterare för Svenska Finlands Folkting i 25 år innan han blev författare på heltid. År 2004 debuterade han med Månrävens palats­, ett verk som i Dagens Nyheter jämfördes med Stäppvargen av Hermann Hesse. Brandts åttonde roman heter Rosie och den handlar om relationen mellan huvudpersonerna Joe och Rosie mitt under brinnande krig och under fredstiden som följer.

Rosie är en fragmentarisk mardrömslik berättelse om kärlek, krig, flykt och sjukdom. Joe har sysslat med logistik på posten och efter en lång period av ensamhet har han förälskat sig i pianisten Rosie. Det är Joes inkomster som har gjort det möjligt för henne att helt och hållet inrikta sig på den konstnärliga banan. Mot slutet av romanen vänds maktförhållandet i relationen till sin motsats när Rosie satsar för fullt på sin pianistkarriär, medan Joe ligger sängbunden i en obestämd sjukdom.

Själva intrigen är inte så central i den här romanen. Läsaren får ta till sig korta drömlika kapitel där Joe för en utsvävande tillvaro, pendlande mellan att försjunka i den totala kärleken för ögonblicket och att leva i osäkerhet om kärleken kommer att hålla. Relationen till Rosie är till en början en fast punkt i en värld som trasas sönder och samman av kriget.

I tider av pandemi och flyktingkris låter det sig sägas att Brandts skildring av krig och sjukdom utan vidare är aktuell. Kärleksförhållandet är förstås tidlöst som tema. Joe pendlar mellan den totala ensamheten och den totala­ tvåsamheten men framför allt lever han i en värld som han inte kan kontrollera. Både hans inre och yttre värld utgör ett enda kaos och de övriga personerna frånsett Rosie är mer eller mindre mystiska. Den mest gripbara av dem är Emily som tar hand om Joe under hans sjukdom och som han flyr till under kriget, men hon förblir i bakgrunden. Råttan och den stora katten är gestalter som dominerar Joes drömvärld, som någon sorts vägvisare in i en annan verklighet, närmast till underjorden. Professor Levi Bliss är en annan mystisk gestalt som Joe möter under sina irrfärder.

Omslaget av Pamela Brandt är utsökt och föreställer en gyllene fjäril, ett smycke som har en central symbolisk betydelse i romanen. Själva romanen är på många sätt förvirrande, men det är den säkert med avsikt. Det gäller att djupdyka ner i Joes drömmar och mardrömmar och följa med hans försök att försona sig med sin förgänglighet och den stora kärlekens flyktighet. De läsare som är väl bevandrade i den klassiska musikens värld får en extra dimension av referenserna till verk av Prokofjev och andra tonsättare.

Som en mardrömslik vision omnämns dessutom en kvinnostad i romanen som verkar vara någon sorts inverterad version av Gilead i Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood. Särskilt mycket tillför det inte helheten annat än att den gör stämningen ännu mer hallucinatorisk.

Christian Brandt: Rosie.
Kain, 2021.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.