När vi närmar oss pandemins tvåårskalas finns det ingen anledning att fira. Åsikter om fenomenet har uttryckts i alla upptänkliga medier och en förbluffande bredd syns i de tankar som kommuniceras. Idag går priset till ”Det finns inga virus”. Förlåt mig om jag väljer att inte kommentera eller elaborera detta desto mer. Jag orkar helt enkelt inte. Jag tror inte ni gör det heller.
Vardagen präglas fortsättningsvis av diverse mer eller mindre framgångsrika överlevnadsstrategier. Detta inte bara i överförd bemärkelse; jag hör till riskgrupp 1 och även om omikronvarianten som nu sprids visat sig orsaka aningen lättare symptom än de tidigare är det inget jag vill pröva på. Min lungfunktion är nedsatt. Låt vara att det sexsiffriga belopp mitt sjukvårdsdistrikt investerat i mig de senaste fem åren har resulterat i ett så gott som ”normalt” liv – vad det nu ska vara – så undviker jag ändå helst risksituationer (tänkte skriva onödiga men det är väl självklart). På mitt ansvar vilar också en del vardagliga uppgifter som jag hjälper min snart 85-åriga inte helt friska mamma med, ytterligare ett incitament för försiktighet.
För mig har de senaste dryga 22 månaderna medfört en hel del löpträning. Jag har sprungit också tidigare men inte så mycket, mest lite så där planlöst, ibland inte alls, ibland en 3,4 gånger i veckan. Allt hade sitt ursprung i ett ovälkommet men nödvändigt knaprande av kortison dagligen i 10 års tid, något som ökar risken för osteoporos. Speciellt för kvinnor i min ålder (alla kvinnor är i den åldern för övrigt). Efter att jag vänt mig till herr Google för råd i ärendet insåg jag att effektivaste sättet att undvika benskörhet är löpning. Kan inte påstå att det var med någon större entusiasm jag läste detta. Folk som känt mig ett tag vet att jag inte skördat några framgångar som idrottare. Speciellt inte inom löpning, oberoende om det varit frågan om 100 meter eller längre sträckor. Det var tungt, svettigt, knäna tog stryck, andningen pep betänkligt efter en halv minut och jag hade ingen förståelse för varför folk frivilligt utsatte sig för övningar av det slaget.
Trots allt började jag springa, långsamt och kort. Första gången hade jag som mål att långsamt springa 100 steg och gå 200 och sedan upprepa samma mönster fem gånger. Det gick inte. Det fick bli 90 steg. Det gick. Småningom upphörde mina löpturer vara näradöden-upplevelser. Jag hade alltså 10 år av oregelbundet löpande, ett par halvmaraton och några kortare lopp bakom mig, men mest bara ett oändligt skubbande för mig själv i sakta mak, när Finland stängdes i mars 2020.
I brist på sociala stimuli lär folk ha börjat göra nya saker under pandemiåren. Musikaffärerna säljer fler instrument. Cyklar, skidor, yogamattor och löpskor går åt som aldrig förr. Det kan väl ses som en positiv effekt i den rådande situationen. Att lära sig något nytt är sällan en till förfång, oberoende om man blir med saxofon eller köper en trailcykel.
I det här skedet är jag en ganska förhärdad löpare, något som inte gått förbi okommenterat. Och för all del, jag är själv förvånad. För mig är det något jag gör ensam, en monoton, upprepad handling som är ett flöde genom vardagar, helger, vintrar, somrar. Det gör kroppen gott om man lär sig att ta det lugnt. Men störst är effekten på psyket. Jag brukar kalla det mindlessness; tankarna försvinner i ett rytmiskt mönster som inte har någon egentligt början och inget slut heller. Jag kommer aldrig i mål.
