I Karin Erlandssons mosaikroman Hem skildras tio kvinnor genom Ålands historia, från stenåldern till nutid. Läsaren får bland andra stifta bekantskap med Lia som på 800-talet föder en son som visar sig vara annorlunda, Berta som i början av 1800-talet blir utsatt för våld i hemmet och löser det på ett egensinnigt vis, flickan Flör som år 1945 väntar på att pappan ska återvända från kriget och Tuula som på grund av sitt modersmål är något av en främmande fågel på Eckerö år 1970.
Nedslagen i de olika kvinnornas vardag förenas genom en sten med ett säreget utseende som får olika funktioner. Stenen fungerar även som en slags symbol för kontinuiteten och det beständiga. Havet är också ständigt närvarande i de olika vardagarna och historiska kontexterna, både fysiskt och som en metafor för skeenden och känslor.
Konceptet med ett vitt tidsspann och en diger historisk kontext kunde lätt bli spretigt och pretentiöst men Erlandsson lyckas med små stilistiska medel skapa en helhet som skimrar likt havet en vindstilla sommardag; de väl valda detaljerna och de realistiska dialogerna glittrar på ytan och därunder finns ett känslomässigt djup.
Bland de känslomässiga djup som gestaltas är relationen mellan föräldrar och barn fångade med en särskild skarpsynthet. Den historiska verkligheten må skifta, men känslorna som uppstår i mellanmänskliga förhållanden varierar föga. Hur känns det när ens bebis är mer som en ”vedklabb, orörlig och stilla, tung och blöt” och påminner mer om en fisk än en ett spädbarn? Hur reagerar föräldrar som nås av budet att den enda sonen omkommit till havs? Hur känns det när din dotter försvinner och du själv är på andra sidan havet? Vad gör du för att underhålla dina tre barn då ni gömmer er under en gran i skogen? Och återvänder en far snabbare från kriget om du matvägrar?
Utöver att vara en väl utarbetad helhet som skildrar tio kvinnoöden, är romanen även en slags kulturhistorisk pärla, eftersom Erlandsson verkar ha gjort omfattande efterforskningar om allt från brödbak till båtbyggeri och telefoncentraler. Dessutom använder hon denna kunskap utan att den känns påklistrad eller pedagogisk, så vid avslutad läsning har läsaren anammat mycket kunskap om Ålands historia och geografi utan att själv ha ägnat den aspekten närmare eftertanke.
Den enda invändningen kunde vara att den historiska utvecklingen stundom känns en aning för linjär och förutsägbar när det handlar om exempelvis kvinnlig sexualitet, men eftersom kvinnogestalterna kan påstås representera en samhällelig norm i en given historisk kontext, så är denna anmärkning nästan överflödig.
Karin Erlandsson:
Hem.
Schildts & Söderströms, 2021.
