Sofia Elies debutbok En gång kände jag utspelar sig under ungefär ett halvår, sett till de yttre ramarna. En patient inom psykvården ber om att få sin journal utskriven. Dessa journalanteckningar, i baklänges kronologisk ordning, utgör början på bokens kapitel. I övrigt består texten av jagets, eller patientens, egna brokiga anteckningar om allt från moln till gamla kärlekar och litteratur. Föräldrarnas separation under tonåren var uppslitande och jaget kämpar som ung vuxen med fobier och ångest.
De egna anteckningarna saknar kronologi. Det är i stället journalanteckningarna som utgör en ordning – i kontrast till jagets röriga tankar (tankar tenderar att vara röriga). Hon tänker på olika städer hon bott i och läser böcker av olika författare, som Sylvia Plath och Marguerite Duras. Särskilt viktiga blir skulptören Eva Hesses dagböcker. En gång kände jag handlar kort sagt om psykisk ohälsa och vuxenblivande. Att söka sig själv genom att fråga allt från Google till litteraturen. Det är på sätt och vis en inåtvänd bok som söker sig utåt, som vill föra en dialog med långväga själsfränder.
Jag tolkar det som att journalanteckningarna finns med för att ge boken en fast form. Nog fungerar de som ett ramverk, men mest blir de förklarande. Jag tror att författaren har litat lite för mycket på att journalerna ska utgöra en stomme för boken. I sig själva är de inte så intressanta och som helhet känns texten något ofärdig. Å andra sidan kan jag se att det ofärdiga är själva poängen med Elies flyktiga, tankspridda stil.
På ett ställe kommenterar texten sig själv: jaget säger till sin psykiatriker att hon aldrig har kunnat skriva ett färdigt manus som hon är nöjd med. Det kan läsas som en kommentar till hennes psykiska ohälsa och orsaken till allt antecknade och sökandet efter sig själv. Således kan man hävda att formen går hand i hand med innehållet. Men i slutändan hade jag ändå önskat mer substans, konkretion. Det här må också vara en bok som främst kommer att intressera de redan införstådda. Och då menar jag främst andra skrivande eller kreativa. För övriga läsare kan nog boken te sig inåtvänd.
Med det sagt gör Elie ändå något mycket viktigt med sin debut. Hon slår nämligen hål på myten om att psykisk ohälsa enbart genomlevs i slutna, mörka rum (bokstavliga och själsliga). En depression kan visa sig på lika många sätt som det finns deprimerade. Ibland märks den inte alls utåt. Elie illustrerar hur den psykiska ohälsan rent av kan vara social: som när jaget söker sig utåt i jakten på svar, till böcker och konst och i dialog med andra skrivande personer. Elie både lyfter fram depressionen i ljuset och plockar ner den på jorden. Den psykiska ohälsan blir, precis som det ofta så ensamma skrivandet, en social företeelse. Ingenting kan författas eller behandlas enbart i den egna kammaren, allt skapas i ett sammanhang. Alla behöver föregångare för att förstå sitt nu och sitt jag. I detta ser jag textens stora styrka.
Sofia Elie: En gång kände jag. En multimodal rehabiliteringsjournal.
Förlaget, 2021.
