Misstänksamheten mot demokrati

av Mio Lindman

I Dissensus gör idéhistorikern Anders Burman en djupdykning i historiska former av misstänksamhet mot demokrati, men också i demokratins knaggliga utveckling.

Demokratin, som vi känner den, är en politisk idé som slog igenom på bred front rätt nyligen. Detta glömmer man lätt bort. Bilden av den etablerade demokratin är bländande.

Att demokratin är ett historiskt undantag belyser den svenska idéhistorikern Anders Burman i sin bok Dissensus: Drömmar och mardrömmar i demokratins idéhistoria. Han beskriver demokratiska strömningar i historien, men också avogheten som funnits mot demokrati. Demokrati har anklagats för att nivellera samhälleliga relationer och missgynna de framstående. Den har förståtts som liktydig med majoritetens förtryck, med kaos och brist på ledning. Platon, en av historiens uttalade demokratihatare, beskrev den demokratiska människan som hjälplöst kastad mellan växlande lustar, utan stadga och mål.

Demokratiska strömningar

Burman undersöker vilken betydelse ’demokrati’ haft under olika tider. Han nämner Orbáns illiberala demokrati och Nordkoreas och DDR:s ”demokratier” – exempel på hur demokratins ideal blir spel för gallerierna. Samtidigt belyser han hur ’demokrati’ i de flesta historiska sammanhang varit ett ord med direkt negativ laddning.

Bland dem som innan 1700-talets sista decennium talade för en bredare bas för politiskt inflytande användes ordet ‘demokrati’ inte. I 1640-talets England vann tankar om ett egalitärt samhälle mark, och motiveringen hade ofta religiösa övertoner. Demokratiska strävanden fanns alltså. Arvet från romarriket gjorde sig gällande i begreppet republikanism. Detta arv kom till uttryck i 1700-talets Nordamerika, där tanken om en republik kretsade kring självstyre, att skapa något nytt bortom Europas samhällsordning. För ”grundlagsfädren” hade ordet demokrati ännu en dålig klang och förknippades med kaos och despotism.

Bokens uppbyggnad följer en vedertagen gestaltning av demokratins rötter. Analysen startar i den radikala, men kortvariga och mycket exkluderande, demokratin i antikens Aten. Sedan gör Burman nedslag i renässansen, det våldsamma 1600-talet och upplysningen ett sekel senare, fortsätter med de stormiga europei­ska 1800- och 1900-talen, och slutligen dimper läsaren ner i vår egen tvetydiga tid. Europa och USA dominerar. Den övriga världen faller utanför bilden. Att betrakta demokratin som en euroamerikansk angelägenhet är en form av ideologi som inte nödvändigtvis hemsöker den här skriften, men den är utbredd. Burman skriver om detta tänkesätt: ”Ännu vid slutet av 1800-talet var de allra flesta filosofer och politiska teoretiker eniga om att demokratin var en exklusiv europeisk och amerikansk angelägenhet. Det hindrar inte att det fortfarande rådde högst delade idéer om huruvida demokratin ens kunde fungera i Europa.”

Radikalt demokratibegrepp

Bokens titel ger en fingervisning om att Burman placerar sig nära Jacques Rancière som i demokrati ser konflikt, offentlighet och oenighet. Snarare än att vara en etablerad ordning utmanar demokratin ordningen. Rancière är i sin tur starkt influerad av Hannah Arendts idéer om det politiska som ett samtalande och agerande möte mellan människor i deras olikhet. I Dissensus reflekterar Burman kring Arendts säregna jämlikhetsidé: människan föds inte jämlik, utan det är något hon blir i politikens sammanhang. Jämlikhet är inte ett biologiskt begrepp, vi är inte jämlika av oss själva. Genom att vi är och kan vara delaktiga i ett politiskt samfund blir vi jämlika.

I Atens demokrati utsågs medlemmarna i rådet (boule) som förberedde folkförsamlingens beslut genom lottdragning. Varje manlig atenare som var 30 år (!) eller äldre kunde komma i fråga. Detta är en bild av demokrati som stämmer dåligt överens med en tanke om att våra politiker på olika sätt är ”bäst lämpade”, ett slags proffs som har den kunskap som krävs för att på ett rationellt sätt styra ett samhälle. Istället finns här en radikal jämlikhetsidé, men som i Aten uteslöt de flesta av invånarna, bland annat slavar, kvinnor och utlänningar. ”Lottens roll skiljer den atenska demokratin från praktiskt taget alla moderna demokrativarianter. Mycket tyder i själva verket på att det var lottningsförfarandet, snarare än de fria valen, som atenarna själva betraktade som demokratins kärna.”

Synliggör spänningar

Dissensus fungerar inte bara som idéhistorisk genomgång. Den synliggör spänningar i hur man genom historien föreställt sig demokratin. Ärendet är att ”återupptäcka den ständigt ifrågasatta demokratin”, det vill säga att inte ta demokratin för given. Att medlemmarna i det atenska rådet, men också i folkdomstolen och vissa övriga institutioner, utsågs genom lottdragning, kan tjäna som ett bra exempel. Förutom jämlikhetstematiken riktar Burman blicken mot något som fortfarande är omstritt: demokrati innebär inte bara rättigheter, utan för också med sig skyldigheter. Burman hävdar att de medborgerliga plikterna är en viktig dimension i en republikansk tradition som bland annat Machiavelli utgör en del av. Att medborgaren skulle ha en plikt att vara politiskt aktiv skaver bland annat mot den i vår egen samtid dominerande föreställningen om att väljaren är en upplyst konsument som är politiskt aktiv endast i den mån det gäller att bevaka de egna rättigheterna.

Kan alla idag räknas som prodemokrater om man inte råkar tillhöra Putins, Orbáns eller Bolsonaros gäng? Utifrån Burmans idéhistoriska analys, som tydliggör vilken radikal idé demokrati kan vara, är svaret inte helt självklart. Burman skriver att demokratin kvävs om den ses som en form av styrning. Både högerpopulismen och teknokratin utgör hot mot demokratin, menar han, men på olika sätt. Dissensus må vara en svepande översikt över komplicerade historiska begreppsligheter, men som introduktion och tankeställare fungerar den fint.

Anders Burman:
Dissensus: Drömmar och mardrömmar i demokratins idéhistoria.
Natur & kultur, 2021.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.