Dramatiken kring förra sekelskiftet fortsätter att fascinera. Den senaste i raden av böcker kring samma tema är Mikael Wahlforss Valentin, en roman som enligt undertiteln är ”inspirerad av verkliga händelser”. Och det ska genast sägas: Wahlforss levererar, och det med besked.
Året är 1904 och vi befinner oss i S:t Petersburg, en stad som jäser av politisk oro. Rysslands krig mot Japan går dåligt, vilket ytterligare ökar kritiken mot tsarväldet. Och inte bara kritik, för även bombattentat mot makthavarna hör till vardagen.
I centrum för handlingen står två kretsar, diametralt olika varandra. Trots det möts deras banor på många plan, såväl våldets som kärlekens. Den ena kretsen furstefamiljen Kobonskij, en av Rysslands rikaste, med stort inflytande och nära kontakter till maktens centrum. Den andra Socialrevolutionärerna, eller SR, den socialistiska gruppering som vill försnabba revolutionen genom terrorattentat. Den är indelad i olika kampgrupper, och det är medlemmarna i grupp nr 6 vi får bekanta oss med.
Mikael Wahlforss roman Valentin inleds med det misslyckade attentatet mot inrikesministern von Plehve, där den unge Alexej ”Aljosja” Kobonskij, 19 år, i stället dör, som en del av Chevaliergardet, ridande framför Plehves vagn. Hans äldre syster Yvonne, 22 år, svär att hämnas sin bror, och besluter sig för att kontakta Ochranan, den hemliga polisen, och nästlar sig in i kampgrupp nr 6 för att få fast de skyldiga och oskadliggöra terroristerna. Ett högt spel, alltså, som inte blir lättare av att känslorna tar över. Både i form av kärlek och genuin upprördhet över den fattigdom folket lever i, och det förtryck som tsarregimen utövar.
Inte för att Yvonne skulle byta sida men både hon och lillasystern Tanja, 17 år, får med sina nya vänner bekanta sig med fattigkvarteren, så fjärran den lyx de har vuxit upp med. Chocken blir stor för bägge, och kraftigast för Tanja som handlöst förälskar sig i den unga revolutionären Jegor, som blir svårt sårad under ett attentat.
Yvonne inleder för sin del en kärleksrelation med Jevgeni ”Jevno” Azef, en av spionhistoriens skickligaste dubbelagenter. Vilken hans roll sist och slutligen är ska inte avslöjas, för de centrala karaktärernas roller klarnar först i slutet – om ens då.
Finlandssvenska kopplingar
Men det spelas högt på alla håll. Yvonnes och Tanjas far, furst Andrej Kobonskij, 54 år, är anställd vid inrikesministeriet och god vän med finansministern Sergej ”Sergius” Witte, en man med liberala idéer som försöker påverka tsaren i mer liberal riktning. Andrej delar Sergius värderingar, speciellt som han har ett radikalt förflutet – i sin ungdom vistades han i Frankrike och medverkade i den så kallade Pariskommunen 1871, då kommunarderna försvarade sin demokratiska lokalförvaltning, men blev blodigt nerslagna.
Pappa Andrej Leonovitj har alltså sympatier för sina döttrars nyväckta radikalism, och accepterar till och med deras umgänge med sina revolutionära vänner. Att han vet mer än han avslöjar för sina döttrar är uppenbart, för han har ypperliga kanaler inom ministeriet. Men hur mycket vet han och vad anser han själv? Om Azef är en skicklig spelare är Kobonskij inte mycket sämre. Och insatserna är höga för på bägge sidor avrättas förrädarna omedelbart och utan nåd.
Inte att undra på att Kobonsjkij är oroad över sina döttrar, framför allt Yvonne. Men hon visar sig vara modig och förslagen – ja, såpass tuff att det hör till de få detaljer som i mitt tycke tangerar trovärdighetens gränser. Hon är trots allt 22 år och född bokstavligen med silversked i munnen, med både kammarjungfru och betjänt. För att under det år som förflyter, från maj 1904 till maj 1905, utvecklas till en kvinna som hanterar pistol och umgås med terrorister i färd med att spränga både ministrar och sig själva i luften.
För en finlandssvensk läsare är det extra intressant att det finns så många finländska kopplingar i boken. Kobonskijs redan avlidna hustru Rakel var en svenskspråkig judinna från Viborg och döttrarna kan därför tala svenska. Kontakterna mellan S:t Petersburg och Storfurstendömet är också i övrigt täta. Finland var ju en viktig fristad för de ryska revolutionärerna, både så att man ofta träffades på den finska sidan eller reste via Finland till Stockholm, och vidare ner till kontinenten.
En lång sekvens utspelar sig i Hangö sensommaren 1904, på en datja som tillhör en av vännerna, greve Burtsev. Där träffar man aktivisten Konni Zilliacus, som med japanska pengar förmedlar vapen till de ryska revolutionärerna. Rena förräderiet, alltså, eftersom Japan är Rysslands fiende.
Som gjord för film
Spänningsmomentet i boken är starkt, och fungerar till slutet. Uppbyggnaden är strikt kronologisk, utan tidsmässiga åkningar eller andra berättartekniska finesser. Boken är försedd med en ”rollista” i början, så att man hålls på kartan ifråga om persongalleriet. Och i slutet finns en epilog där man får veta vad som hände efteråt för de centrala personerna. En epilog man med fördel bör lämna till sist.
Vad som ”egentligen” hände både i boken och efteråt är kanske det enda som skaver en aning. Det är en roman, och ska givetvis läsas som en sådan. Men eftersom den bygger på verkliga händelser funderar man nog på i vilken mån författaren ifråga om framför allt familjen Kobonskij bygger på autentiskt material? Därom ger boken inget besked.
Att Valentin är Mikael Wahlforss debutbok, åtminstone i det skönlitterära formatet, är svårt att förstå, så imponerande är den. Författaren är känd som dokumentärfilmare, en yrkeskunskap som märks i Valentin, där texten ibland känns som ett filmmanuskript, både i dialog och distinkta miljöbeskrivningar. Och med ett innehåll bokstavligen sprängfyllt av brutalt våld och olycklig kärlek, i en tid så dramatisk och en miljö så fascinerande, känns en filmatisering närmast oundviklig.
Mikael Wahlforss: Valentin.
En roman inspirerad av verkliga händelser. Scriptum, 2021.
