Grå streck med miljoner nyanser

av Ika Österblad

Under de senaste tjugo åren har användningen av blyerts i det grafiska berättandet ökat. Ika Österblad beskriver blyertsteckningens egenart genom några nordiska exempel.

Farfar sitter vid middagsbordet och gäspar. Det är i första delen av Frances-trilogin av Joanna Hellgren och igenkännandet får mig att tvärstanna inför bilden, så väl fångar den upplevelsen av att sitta jämte en lite förvirrad och mycket gammal person och känna lukten av åldrande. Frances pappa har nyligen dött och barnet flyttas från byn till en stor stad som skildras med den längtans atmosfär som tidsavståndet till 1900-talets första hälft kan ge. På ett par ställen interfolieras händelseförloppet med helsidesbilder från nattliga stadskvarter med doft av löv och oro. Frances är det iakttagande ögat, tillbakadragen, sammanbitet tystlåten. Farfadern och faster Anne står för vardagskonflikten, faster Ada och grannen Louise för hemligheterna. Berättelsen har ett driv och ett djup som skulle ha gjort sig lika bra i tusch, men det är något med blyertsteckningarnas mera obestämda linjer och ytor som fungerar som en kanal rakt in i läsarens eget minne.

Hanneriina Moisseinens Näset (2018, i original Kannas, 2016, se ovan) leder i stället läsaren till det kollektiva minnet av andra världskriget, fortfarande så starkt att det inte verkar ett dugg märkligt att en serietecknare född 1978 ser anledning att bearbeta händelserna på Karelska näset 1944. Där Hellgrens figurer och miljöer är elegant stiliserade och tydliga, skapar Moisseinens gråtoner ett gåtfullt töcken som preciseras av inflikad fotodokumentation från försvarsmaktens bildarkiv. Teckningarna förmedlar episoder, fotografierna ögonblick, båda på samma lågmälda vis. Också icke-mänskliga djur har sin givna plats. Tänk att försvarsmakten har arkiverat en sådan mängd kor! De påminner en om att en stor del av befolkningen då hade personliga känslomässiga band till den livsnödvändiga boskapen.

Ur Hanneriina Moisseinens ”Näset”.

Hos Amanda Vähämäki (Puutarhassa, 2006; Sisältää pieniä osia, 2013) hittar vi något helt tredje. Välbekanta varumärken, dasspappersrullar, fjärrkontroller och reklam för saltgurka placerar händelserna nära i tid och rum. Sakligt, lite solkigt, och lyhört för vad som kan sägas med kroppsspråk, ansiktsuttryck och repliker satta med total tonträff. Mitt i det alldeles vanliga skevar sällsamma vändningar och diverse oknytt in. Jag kan nästan känna lukten av en gammal styvbent hund och förnimma gummistövlarnas lätta skavande mot skenbenen men aldrig vara säker på vad som ska hända på nästa sida. Berättelserna i Vähämäkis tunna häften blir desto underbarare av att de visar att poetisk förtrollning finns inom räckhåll just här, i det ofullkomliga sprattlande som är läsarens liv.

Blyertsteckningen ligger nära skissen, och skissen är ett förbryllande fenomen. Många bildmakare är bekanta med dilemmat att skissen ofta är bättre än slutresultatet. Man har en vision, och det färdiga verket blir verkligen mera imponerande än utkastet, men samtidigt har något gått förlorat.

Hieronymus Bosch är med rätta avgudad för sina egendomliga målningar. Det mest gripande jag sett av hans hand är ändå en enkel skiss av en hund, tecknad med bläck och fjäderpenna. Hunden är rörande dels eftersom den trots sin anspråkslösa ofullständighet överlevt i århundraden, dels för att den klarade sig undan att bli fullkomnad och putsad som en von Wrightsk tjäder (stendöda, hur ivrigt upptagna av spel de än är). Boschs jycke har bevarat livsgnistan, från sitt femtonhundratal ända fram till ditt öga.

Låt mig nyansera: Bearbetade bilder kan ha andra, lika eftersträvansvärda kvaliteter. En skiss kan vara kass. Inte alla snabbt nedkastade teckningar har nerv; nerv kan jämväl finnas hos en bearbetad bild. Det är förresten inte fråga om en indelning i antingen närvaro eller total frånvaro, mera en gradskillnad.

Men vari består den där undanglidande kvaliteten?

Bland motiven är det mänskor och andra djur som berörs mest, landskap och artefakter påverkas knappt. Handlar det alltså om rörelsen hos det levande? Om att teckningen visar ifall tecknaren haft den närvaro som krävs för att sätta dit de linjer som samtidigt bygger upp bilden och lämnar den tillräckligt öppen för att betraktaren ska kunna föreställa sig att det finns ett före och ett efter, att bilden är bara ett ögonblick i rörelsens händelseföljd. Vi kan avläsa gester, hållning och ansiktsuttryck: om bilden har liv kommunicerar den, kroppsspråket talar. Om rörelsen avstannar blir figuren stum. Vad som ofta händer när bilden bearbetas, om det så är naturalistiskt eller stiliserat, är att rörelsen på något sätt fixeras. Till och med när själva rörelsen är poängen, som i Marcel Duchamps ”Naken kvinna som går nedför en trappa”. Chauvetgrottans drygt trettiotusen år gamla linjeteckningar av bison och andra stora däggdjur däremot, de vibrerar fortfarande. Förvisso finns sätt att gjuta liv i bearbetade avbildningar, genom ljusets spel eller ytors taktila kvaliteter kanske – det här ägnas hela konstnärsliv åt att undersöka.

Ur Joanna Hellgrens ”Frances”.

Teckningarna i blyertsserierna är inte regelrätta skisser men har en sårbarhet i redovisandet av skuggpartiernas streck och i ofullständigt utsuddade linjer från sökandet efter kroppars former och sanna ställningar: en känsla av att bilden inte är fastslagen. Blyertstecknarna har hittat ett sätt att bevara något av nerven och samtidigt foga in den i den verkstyngd som uppstår ur det avsevärda arbete som ligger bakom en färdig serieroman. Varje figur förhåller sig till helheten som Boschs lilla jycke till hans livsverk.

Rörelse finns förstås också på det planet att varje bild bidrar till berättelsens gång.

Man skulle kunna se blyertsserierna som en motreaktion mot den tekniska utveckling som gynnat släta digitala linjer skapade direkt på en ritplatta, kontrollerad färgläggning, collage- och lager-på-lager-funktioner med oändliga möjligheter att göra om och förbättra. Lite som punk vs symfonisk rock. Men faktum är att återgivning av blyertsteckningar kräver sitt mått av tekniskt finlir som genom den digitala utvecklingen blivit tillgänglig för gemene tecknare.

Medan den tuschade eller digitalt tecknade serien med sina färgkontraster kaxigt slår handflatan i bordet och säger ”här är min story, varsågod, häng med”, låter blyertsteckningen läsaren vara medskapande i högre grad. Med sina avväpnande element av vardag och ömtålighet öppnar den läsarens minnesarkiv och tycks befinna sig närmare både luktsinnet och hudens tryckreceptorer än vad andra bilduttryck gör. Redan om blyertsteckningen färgläggs tas ett steg i en mera filmisk riktning. Vilket alltså inte är sämre, men annorlunda.

Joanna Hellgren: Frances del 1. Galago, 2009. Utkom först på franska, Éditions Cambourakis, 2008. Hela trilogin finns som samlingsvolym: Frances del I–III. Galago, 2017.
Hanneriina Moisseinen: Näset. Lystring, 2018. Översättning: Jocke Laitala. I original Kannas. Kreegah Bundolo, 2016.
Amanda Vähämäki: Puutarhassa / In the garden. Eget förlag, 2006.
Sisältää pieniä osia / Contains small parts. Huuda huuda, 2013.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.