Grävskoporna i Fontainhas

av Mio Lindman

Under årets upplaga av Docpoint streamades ett seminarium om etik och dokumentärfilm. Forskare och filmskapare hade bjudits in för att reflektera kring etiska dimensioner av mötet med de medverkande i dokumentärfilm. Elina Talvensaari (Neiti Aika) frågade sig vad det innebär att i sin film riskera att fläka ut en död människas liv. Sami Kieksi utgick från sitt arbete med unga med svårigheter i serien Logged in. I vilka situationer valde han att stänga av kameran? Vilket ansvar har han som regissör? Kieksi skulle, säger han, aldrig ha filmat någon av de medverkande påverkad, en situation då denna befunnit sig bortom egen kontroll.

När jag för ett tag sedan tittade på en av den portugisiska regissören Pedro Costas filmer drogs tankarna till en liknande etisk terräng. Filmen heter No Quarto da Vanda, In Vanda’s Room, och är från 2000. Costa, som numera har en lång karriär bakom sig, slår här som i många av sina andra filmer ner stativpålarna i bostadsområdet Fontainhas i Lissabon. Stadsdelen har drag av slum och när No Quarto da Vanda gjordes höll den på att rivas. Redan i början av filmen ser man grävskopor och byggarbetare som med släggor slår in väggar.

Vanda Duarte är huvudperson i detta gränsland mellan det dokumentära och det fiktiva. Hon spelas av Vanda Duarte. Vanda tar droger, närmare bestämt heroin. Vi ser henne med systern Zita (Zita Duarte) och mamman. De grälar och samtalar, röker, pysslar med sina drogparafernalier (som bland annat innefattar gula sidorna i telefonkatalogen). Vanda ägnar sig som flera andra i området åt småhandel; hon säljer grönsaker på gatorna och till folks hem.

Filmen följer också två killar, båda sprutnarkomaner, som bosatt sig i ett övergivet hus. De försöker fixa det lite snyggt, ett hem med bord, stol och soffa. Så småningom bryter de upp, en annan squat har uppenbarat sig. En av killarna räknar upp sina födkrokar. Han har parkerat bilar, stulit, lagt asfalt, tagit turer på byggen. ”Jag vet inte vad annat jag kunde göra i den här världen.”

Immigranter från Kap Verde som bor i stadsdelen spelar huvudrollen i flera andra av Costas filmer. Under senare år har hans utforskande av postkoloniala ärr blivit allt mer poetiskt och stiliserat. I Vanda är stilen mera återhållsam, samtidigt som tablåerna tycks vara lika noggrant utmejslade som senare. Någon socialrealism rör det sig verkligen inte om. Filmen tar god tid på sig, närmare bestämt tre timmar, för att dyka ner i systrana Duartes liv, samt den begynnande demoleringen. Invånarna som ännu bor kvar samlas för att betrakta husen som förstörs. Ett gult kryss har målats på byggnaderna som snart möter slägga och grävskopa.

Vad är det att ha ett hem, att känna sig hemma, att ha ett eget rum? Temat mer än antyds av filmens titel. Det är Vanda och hennes gröna rum. Folk kommer och går. Berättelser, minnen, snack. Och smack. Fontainhas är hårt åtgånget och förfallet, Vanda målar inte förfallet i romantik, men väjer inte för glimtar av den skönhet som kan finnas för den som är uppmärksam. Costa följer med människor som antingen rotat sig eller som ständigt letar efter nya ställen att slå sig ner på. I flera av samtalen i Vanda återkommer känslan att inte ha någonstans att ta vägen. Kanske man efter Fontainhas hamnar på kyrkogården.

Är det etiskt problematiskt att filma Vanda när hon är hög? Jag tänker igen på Kieksis presentation på Docpoint. Lämnas utsatta människor ut till beskådan för lystna blickar?

Som tittare upplever jag aldrig kameran som påträngande, även om det vi ser är plågsamt. När Vanda röker på är det inte misär eller ”sociala problem” som frammanas. Man ser människor och omständigheter, sätt att beskriva sina liv, försvara sig och förtvivla.

Produktionen som föregick Vanda (Ossos) avvek inte från ett konstfilmteams vanliga lunk, med ett artilleri av folk, kameror och belysning. Costa började uppleva det hela som falskt. Lamporna störde människorna i Fontainhas som behövde sova på nätterna. Hans arbete var irriterande för dem som bodde där. När han inledde projekt Vanda valde han att sköta filmandet själv. Det nya tillvägagångssättet var tidskrävande. Han satt med Vanda och killarna i squatten. De berättade, kom ihåg, fabulerade. Och sov. Filmen och skådespeleriet byggde sedan på att det fanns ritualer, ett slags schema, en gemensam tillvaro fick konturer. Det var inte frågan om att skapa en dokumentär, säger Costa i en intervju i Criterions DVD-utgåva av Vanda, men nog dokumentering, ett arkiv som Vanda och de andra själva ville medverka till att bygga upp. Motsatsen till exploatering: att som regissör visa och förvalta tillit, att tillsammans förstå en utsatt verklighet.

I sina filmer låter Costa ofta personernas ansikten träda fram ur mörkret. Det är som om ljuset skulle komma inifrån. En liten strimma ljus skapar effekter. Bilderna påminner ibland om klassiskt måleri, utan att det känns effektsökande. Det är inte förskönande, utan en blick på något som redan finns där, i kyffena och i gränderna i Fontainhas. Vanda lyfter fram människors kamp, men också den sortens krafter som materialiserar sig i grävskopor och släggor som bryr sig varken om huruvida människor vill leva eller ger upp.

Själv vet jag inte vad som i Vanda är fiktion och vad som inte är det. Består svaret i att jag får veta hur filminspelningen gick till, eller räcker det med att förhålla sig till verket? Det är frestande att villa bort sig i sådana resonemang, med en betänklig premiss om vad som är ”verkligt” och vad som är ”påhittat”.

Jag kommer att tänka på en text i tidskriften Film-Philosophy från 2018 där filosofen Antony Fredriksson genom ett exempel hämtat från en av Werner Herzogs filmer föreslår att manuskript och redigering kan låta oss se sådant som är oberoende av det konstruerade, sådant som vi redan har framför ögonen, men som vi inte förmått eller velat uppmärksamma. ”Den dokumentära bilden bygger på en idé som betonar vårt engagemang med att aktivt återupprätta sätt att veta och se bortom fixerad och på förhand given kunskap.” Just ett sådant engagemang utgör något av egenarten i No Quarto da Vanda.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.