Viirus bjuder på en egenartad, nästan helt igenom visuell tolkning av Kafkas sista novell, “Josefin, sångerskan eller I mössens rike”. Novellen som bland annat handlar om en uppträdande konstnärs förhållande till publiken är i sig ganska kryptisk. Den har underrubriken ”i mössens rike” och i vissa översättningar ”råttfolket”, men ingenstans i själva berättelsen nämns vare sig råttor eller möss. Föreställningen bjuder på visuella och auditiva intryck men lämnar mycket till publiken att fundera på.
Mitt på scengolvet ligger en kulle av rosa-orange tyll. Belysningen målar vecken och groparna i högen och ger tyget fascinerande schatteringar. Inget annat finns att se på, så efter en tid börjar man ana figurer i tyget. Är det inte ett djurhuvud som tittar fram? Rörde sig inte högen just?
Nej, det var bara inbillning – men jo, visst – nu rör den sig som om den skulle andas och sedan följer en riktig jordbävning som låter en kvinna stiga fram. Det är kvällens stjärna, sångerskan Josefin (Jessica Raita) som välkomnar publiken och säger att hon varit orolig över om föreställningen överhuvudtaget skulle komma att äga rum. En alltför bekant tanke i pandemins efterdyningar.
Hon leder oss in i Kafkas värld genom att läsa små snuttar ur novellen som Sångerskan baserar sig på. Sedan följer en ”balett”, nästan batalj, med den enorma tyllklännigen hon omsluts av. Det blir en väsande, prasslande, viskande, suckande värld där ljusen leker i tyget och skapar tusen olika färger och skiftningar från rosa till ljusgrönt. Josefin sjunger, hon reser sig imponerande hög över publiken, hon svajar till musiken av Min stora sorg (den svenska musikern Ann-Sofie Fancisca Lundin), hon lägger sig ner och suckar. Hon gör allt som en världsstjärna kunde tänkas göra – men bara i små doser, i brottstycken.
Är detta en kejsarinnans nya aftonklänning-pjäs eller något helt annat? Vad har vi som publik väntat oss? Vad har Josefin väntat sig? Kafka ifrågasätter i sin novell om Josefin, känd och dyrkad för sin sång, överhuvudtaget sjunger. Hon kanske bara piper. Josefin älskar musik, hon är den enda som kan förmedla den i mössens rike och att när hon väl är borta så försvinner också själva musiken. En mera kuslig tanke.
Konstens syfte, värde och plats i världen har i alla tider ifrågasatts – senast hamnade speciellt scenkonsten och musiken i kläm under coronarestriktionerna. Liknande frågeställningar går också att finna i Sångerskan, om också på ett nästan antiverbalt sätt. Går det att förstå konst? Ska man förstå konst?
Sångerskan är på många sätt ett djärvt företag som regissören Lidia Bäck och Jessica Raita, stående på osäker mark, ror i mål. I denna föreställning är det upp till oss tittare att skapa något av de ljus, färger, ljud, sång och det sensuella fras som Josefin bjuder på. Det är vi som skall ta ställning till frågan: Sjöng Josefin? Var det en föreställning vi såg?
Sångerskan i Stora salen på Viirus. Regi: Lidia Bäck. På scenen: Jessica Raita. Musik: Min stora sorg. Ljudplanering: Hanna Mikander. Visuell planering: Anniina Veijalainen. Föreställningen tar avstamp i Franz Kafkas novell ”Josefin, sångerskan eller I mössens rike” (1924). Sista föreställning 26.3 2022.
Foto: Cata Portin
