Små människors stora vardag

av Peter Lüttge

Andra delen i Robert Åsbackas trilogi tar vid där Kistmakarna slutade och Erik fortsätter utan större framgång med sitt romanprojekt och sina trassliga relationer.

Författaren Robert ­Åsbacka tilldelades i år Svenskfinlands kanske finaste litteraturpris: Tollanderska priset. I prismotiveringen heter det bland annat att han ”berättar om småstadens moderna backstugusittare och det postindustriella samhällets förlorare. När luften gått ur dessa losers och endast det bräckliga kärlet människa återstår påbörjas den långa och snirkliga vägen tillbaka till livet”. Han fick priset för sitt livsverk och för romanen Kistmakarna­ (2021). Den romanen var början till en planerade trilogi om Erik från Eskilstuna, en författare vars författarskap har sett sina bästa dagar. Kort efter prisutdelningen kom så den andra delen, Glömda rum.
Persongalleriet är delvis känt från första boken, utvidgat med Elisabet utan h. Hon är ett slags karriärkonsult för avdankade akademiker. Hennes problem är bara att sådana inte finns i Eskilstuna, en liten industristad i närheten av Stockholm som förr var känd som den svenska låsindustrins Mecka och idag kanske mera är känd för att rockbandet Kent kom därifrån. Eskilstuna är en av de svenska orter som har störst sverige­finsk befolkning och en orsak till att Kent blev så populärt i Finland är säkert att tre av deras medlemmar har finska rötter. Liksom även Erik i Glömda rum.
Det finns många skrönor i Eskils­tuna om de där tokiga finnarna och Åsbacka är inte sen att delge oss dem. Vad sägs om den här? ”Kåre hade en gång berättat om en man som suttit i väntrummet på akuten med en plastpåse i handen. När det långt om länge blev hans tur visade det sig att det låg en hand i påsen. Den hade slitits av i en arbetsplatsolycka, och mannen, en av många finländare som kommit till Eskilstuna på sjuttiotalet, hade satt sig för att vänta på sin tur.”
På sätt och vis är det också det Erik­ sysslar med: att vänta på sin tur. Han försöker skriva ”en samtidsroman om mänskligt övermod med utgångspunkt i Gamla testamentet, Jobs bok.” Det går sådär. Mest drischar han bara och slår dank. Och försöker intala sig själv och andra att romanskrivande tar sin tid. ”Jag hade sysslat med romaner i hela mitt liv och när man berättade för såna som aldrig hade skrivit en roman, som var så gott som alla man träffade, så hade de sällan några begrepp om hur det gick till och vilken tid det tog.”

Inget för de fega
Tyvärr tycks också Erik har glömt hur det gick till. Han kommer ingen vart och diversearbetar med ett griftetal över sin döde vän Kåre och med att putsa och ordna ett manuskript om August Stålberg och låstillverkningen för Hoffmann, före detta ordförande för före detta Föreningen Arbetarkultur och Historia (Farkh) där Erik och hans gelikar byggde sig var sin kista i Kistmakarna.
Erik bor numera ihop med Sonja som jobbar på Farkhs efterföljare Arena för Arbetarhistoria (AA). Eller jobbar och jobbar, mestadels bingewatchar hon Eskilstunas fullmäktige­möten från morgon till kväll. Erik utnyttjar hennes frånvaro och bedrar henne med en My. Hon kastar ut honom och han flyttar till ett tomt kontorsrum på AA. Cirkeln är sluten eftersom han gjorde samma sak på Farkh. Skillnaden är att det då varit han som blivit bedragen och nu var det tvärtom.
Om kvällarna sitter han och filosoferar med Elisabet utan h på en parkbänk eller på Karaokebaren Hyddan. ”Karaoke är inget för de fega”, säger han och det stämmer kanske. Alla de här handlingarna och några till flyter på som en stilla och sävlig älv. Då och då undrar jag varför Åsbacka berättar allt det här för mig. Är det spännande, intressant? Nja. Men jag förstår ju att det är idén med den här boken. Att berätta om tafatta små människors vanliga slit och bekymmer. Någonting som lätt göms och glöms bort. Jag tänker på en rad ur Cornelis Vreeswijks Ballad­ på en soptipp: ”För var dag blir det bättre, men bra lär det aldrig bli.”
Sista ordet i den här recensionen ger jag till Robert Åsbackas protagonist och alter ego Erik, som sammanfattar romanen (och livet!) så här: ”Vardagen, det är det stora och svåra som ska hanteras. Fungerar den går resten som av sig själv.”
PS. Om du inte har läst Kistmakarna­ så är det värt att göra det. Jag började med del två och först efter att jag läst första delen föll några pusselbitar på plats för mig.

Robert Åsbacka:
Glömda rum.
Schildts & Söderströms 2022.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.