När Baskerville äntligen kommer till skott efter pandemins många hinder på vägen är den en bubblande fullträff, skriver Bianca Gräsbeck.
För två år sedan meddelade ÅST att de hade tagit upp Ken Ludwigs Baskerville – ett fall för Sherlock Holmes på repertoaren. Nu, efter att coronan satt sina käppar i hjulen i fem repriser, har pjäsen äntligen haft sin premiär. En rolig detalj i sammanhanget är att teatern satte upp en rykande färsk Baskervilledramatisering 1903, bara ett år efter att Sir Arthur Conan Doyles roman The Hound of the Baskervilles utkom.
Sedan dess har otaliga film- och teatersällskap gjort sina versioner av romanklassikern där mästerdetektiven Sherlock Holmes tillsammans med sin assistent och levnadstecknare Dr Watson löser gåtan kring det senaste i en serie mord inom den förbannelsedrabbade släkten Baskerville. Ken Ludwig har krympt persongalleriet från ett fyrtiotal till fem skådespelare: på ÅST görs Holmes roll av en skådespelare medan hela fyra gör Watson – samt alla de andra figurerna som kommer och går i pjäsen.
Detta bäddar för ett komediskt regigrepp. Ludwig ger fria tyglar och uppmuntrar dem som sätter upp pjäsen att låta fantasi och kreativitet flöda, att skapa något eget, överraskande och originellt. Parodi skall det dock inte bli; i en intervju framhåller pjäsförfattaren att historien skall berättas med respekt, och tas för vad den är – ett drama på liv och död. Försök aldrig vara roliga, manar han sina studerande. Humorn finns inbakad i kontexten och bubblar fram om ni tar vara på allvaret och det humoristiska i situationerna!
Lager på lager
Konceptet fungerar till förtjusning på ÅST. Kanske har också den ofrivilligt förlängda repetitionstiden sin andel i det hela. Regissören Ville Sandqvists grepp är flerdimensionellt – eller lager på lager, som det formuleras i programbladet. Plötsligt kan de fem skådespelarna ”släppa” sina roller och finna sig stående på scenen gnabbande över något som gått fel. En del av de täta rollbytena görs på scenen: skådespelarna bär omkring kappsäckar med byteskläder som, medan de lugnt genomför av- och påklädning, förvandlar dem till någon av de många rollfigurerna. Plötsligt koncentreras handlingen till ett skuggspel, en rollek med små dockor, eller till en nattklubb eller konsertscen då någon av skådespelarna fattar en mikrofon.
Det mångdimensionella greppet känns pjäsen igenom – inte bara i agerandet utan också i de precist överdrivna, karikatyriska och lite tafatta detaljerna i Anette Fagerströms och Svante Kotilainens rekvisita. Lars Idmans geniala scenografi är lika avskalad som funktionell: mot en pärlgrå, inramande sammetsvägg får något som kunde vara vertikalställda sjukhussängar definiera scenrummet på de sätt som behövs. Inga illusoriska trick, det är vår kollektiva fantasi som smidigt förflyttar oss från Baker Street till operan, tuffar med på tåget till Baskerville och ut på heden – vägledda av scenografin samt skådespelarnas kroppsspråk.
Jämspelt team
Teater är ingen lätt gren, och komedi hör som känt till det svåraste. ÅST-ensemblen klarar Ludwigs utmaning med glans. Det är ett jämspelt team där alla lyser i sina olika roller. Daniela Franzell känns, med sin sceniska framtoning, som ensemblens självklara Holmes, gäckande, överlägsen, otålig med skådisar som inte lär sig sina roller (men som en liten kuriositet må nämnas att hennes Holmes faktiskt har en replik som lyder ”Jag vet inte”).
Watson-kvartetten, som alltemellanåt kommer samman, är festlig med sina stänk av Bill&Bullkomik. Samuel Karlsson profilerar sig starkt i sina slängiga roller som Sir Henry Baskerville (som måste ha speciellt beskydd eftersom han antas vara mördarens nästa offer) och den lätt korkade springpojken som tillsammans med Julia Koranders livfulla ”frilansare med jobb” bildar en festlig duo som markerar sin tillhörighet inte bara till det yttre utan också med bred dialekt. Korander är också bland andra den sköna Beryl, den lite löjliga Stapletons (Peter Ahlqvist) syster – eller är det hans hustru hon är? Ahlqvist gör de mest fysiska tolkningarna med komiken fint på plats. Monica Nyman fyller på med en bunt roliga gestalter, bland dem den lite tråkige läkaren Mortimer.
Jag brukar känna en viss skepsis inför både komedi och världssuccéer av den här sorten, och hade inga förväntningar. Här kom dock skepsisen på skam – och teamet lockade fram både rysningar och sorglösa skratt. Jag får erkänna att jag kände mig uppsluppet sprallig redan i mellanakten.
Foto Pette Rissanen
Baskerville, detektivroman av Arthur Conan Doyle. Manus: Ken Ludwig. Regi: Ville Sandqvist. Scenografi: Lars Idman. Kostymdesign: Marjo Haapasalo. Maskdesign: Sabina Segerström. Ljusdesign: Antti Niitemaa. Ljuddesign: Olli-Pekka Lepovuori. Översättning: Pekka Sonck. På scenen: Peter Ahlqvist, Daniela Franzell, Samuel Karlsson, Julia Korander och Monica Nyman. Premiär på Åbo svenska teater 9.2. Spelas till 7.5.
